Jaha, det blev alltså inte sex vårdbesök på fyra dagar, utan på fem i stället. Min vilodag i dag går med andra ord lite åt skogen. Jag hoppas verkligen att läkaren jag kommer att få träffa i dag kan skriva ut de journalanteckningar jag måste ha, men det där med ett intyg till Kammarrätten känns ju inte alls troligt vid ett första besök.
Jag kanske kan få henne att skriva ett intyg om att hon inte känner till mitt syndrom så bra – om så nu är fallet – men inte heller det hamnar särskilt högt på trolighetsskalan. Om hon ska göra det får jag pröjsa ett par hundra spänn extra, och jag kommer kanske inte heller att hinna med det övriga som också är jävligt viktigt och akut. Jag vet inte hur jag ska prioritera.
Det suger ju minst sagt. Som tur är så ligger vårdcentralen nära, så jag behöver inte åka någonstans. Lite vilodag får det allt bli, men jag måste se till att det mesta med mitt överklagande är färdigt i helgen. Måste försöka undersöka om jag har skrivit det någorlunda korrekt för att ens få ett prövningstillstånd, bara en sån sak är ju ett gigantiskt hinder. Det är inte rimligt att jag som sjuk och felbehandlad privatperson ska behöva sätta mig in i sånt, men så är det och jag har ingen som helst juridisk hjälp.
Jag ska ta en ordentlig vilodag på måndag, i alla fall. Då har jag ingenting inbokat. Och kanske på tisdag också, men jag kan inte slappna av helt förrän det är klart. Sen får jag säkert vänta i evigheter innan jag får besked om huruvida de ens tar upp mitt ärende igen, och om de gör det lär jag få räkna med åtminstone ett halvårs väntetid på en dom igen.
Så även om jag mot all förmodan skulle få rätt över Försäkringskassan och Förvaltningsrätten så får jag ju ändå ingen ersättning på närmare ett och ett halvt år sedan jag först ansökte. Härligt, va? Vilken tur i oturen att jag var tvungen att köpa en specialsäng (som jag inte får ersättning för) så att jag i alla fall klarar av att vara sängliggande…
