Nu har jag upprepat ritualen från i våras. Jag har spenderat nästan två månader med att forska, skriva ut material, be om intyg och skriva en formell överklagan om min ansökan om handikappersättning. Den här gången är det inte till Försäkringskassan eller Förvaltningsrätten, utan till Kammarrätten. Och som alla gånger tidigare känns ritualen nästan helig, men väldigt läskig, när man lämnar i brevet. Eller paketet, snarare. Tänk om det inte kommer fram? Tänk om jag har glömt något? Tänk om någon slarvar bort det på vägen så att de inte får det i tid?
Jag skrev alltså ett prövningstillstånd också, och det är inte ens säkert att Kammarrätten tar upp ärendet. De kan läsa det första stycket om varför jag anser att Förvaltningsrättens beslut ska ändras, och bara säga ”Nej, det här tar vi inte upp”. Då har hundratals timmar varit arbete i onödan, och samhället har misslyckats en gång till. Jag fattar inte att de kommer undan med att inte läsa alla bilagor noggrant, och med att inte ta vilken vård som faktiskt finns i landstinget i beaktande.
Mina merkostnader har stigit något oerhört sedan jag först ansökte, för ett år sedan (ja, det har tagit så lång tid). Då låg de på ungefär 2500 kronor extra i månaden, men jag har ju blivit mycket sämre sedan dess – bland annat på grund av att jag inte har haft råd med behandlingar och inte fått träna. Jag har två nya diskbråck som inte läker och inte kan opereras och en axel som går ur led när jag borstar tänderna. Dessutom förskriver min husläkare preparat och tillskott som inte ingår i högkostnadsskyddet för medicin – trots att jag behöver dem.
Om jag skulle gå på massage ett par gånger i veckan och behandling hos naprapat eller osteopat en gång i veckan, vilket är rekommenderat för mig, skulle bara det landa på 7000 i månaden. Jag får ut 7950 kronor. Nej, jag hoppas verkligen att jag slipper göra om ritualen, någonsin. Tar de inte upp ärendet eller gör fel och ger mig ett nej igen så har jag i alla fall lite mer kött på benen när jag ansöker igen. För det gör jag, så fort som möjligt.
4 kommentarer
1 ping
Hoppa till kommentarformuläret
Jag håller tummarna för att din överklagan tas upp och att du får rätt!
Författare
Tack snälla!
Hej där!
Läste om dig i Expressen Hälsoliv. Jag hoppas verkligen att du kan få det bättre en dag. Kanske komma tillbaka till musiken också.
Det framgår inte av dina inlägg om du har begärt muntlig förhandling vid prövning av ditt mål. Om Kammarrätten meddelar prövningstillstånd så kan det vara värt att begära det. Som enskild har man vanligen rätt till det enligt 9 § förvaltningsprocesslagen.
Materialet är ju omfattande och jag antar att det är lätt hänt för rätten att inte ta in alla detaljer. Eller att fylla ut det man inte klarar att läsa in med sina egna föreställningar om hur det funkar…
Dessutom får rättens ledamöter möjlighet att träffa dig. Det behöver inte vara fel. Försäkringskassan kommer förstås också att vara där, men det behöver ju inte vara fel det heller.
Till en muntlig förhandling kan rätten också kalla vittnen eller sakkunniga, något som det tycks vara behov av här också. Intyg i all ära, men det är ju inget trivialt benbrott som ska avhandlas.
Det var i alla fall mina spontana tankar när jag läste några inlägg här på bloggen. Lycka till med rättsprocessen och hoppas du får många smärtfria dagar framöver.
Författare
Hej Johan och tack!
Jag har inte begärt en muntlig förhandling ännu, och jag vet inte heller om jag ska göra det. Jag ser ju inte särskilt sjuk ut, och ofta dömer ögonen mer än det som hörs. Men det är något att fundera på,i alla fall.
Sakkunniga skulle verkligen behövas, men då det inte verkar finnas några (med undantag av några privata läkare som jag inte har råd att anlita), så har jag svårt att se hur jag skulle kunna lyckas med det. Vittnen däremot är inget problem!
Tack för lyckönskningarna! 🙂
[…] svårt att träna. Blev färdig med överklagandet om handikappersättning och skickade in det till kammarrätten. Började träna, fantastiskt skönt. Medverkade i ett reportage i Expressen om hur livet inte […]