I går besökte jag den eminente Dr. Feelgood igen. Det finns verkligen inga ord som kan uttrycka hur tacksam jag är för allt han gör och har gjort för mig i nästan två år nu. Förutom behandlingar och råd ger han mig lite hopp varje gång, och bara en sån sak är värt mycket. Han fixade till de stackars musklerna och låsningarna i ryggraden, och jag gick utan större problem därifrån. Det blev dock som vanligt tusen gånger värre när jag kom hem, men senare i dag borde det lugna ner sig. Men då ska jag i och för sig träna…
Efter varje besök hos honom känner jag att jag vill ta tag i saker, påbörja projekt, försöka hitta ett band som behöver någon som jag någon gång då och då (han var också saxofonist en gång i tiden), eller bara gå ut och ha kul oftare. Och det är väldigt lätt att känna så efter ett besök där, när kroppen är okej och man är glad och hoppfull efter alla goda råd och lite pepp.
Sen träffar man en valfri läkare utan kunskap om EDS på en valfri vårdcentral och alla drömmar och allt hopp krossas. Eller får ett remissvar som är så bisarrt att världen bara faller ihop. Får jag inte de mediciner jag behöver kan jag inte göra så mycket. Får jag inte någon behandling eller hjälpmedel är jag också ganska körd. Jag har aldrig någonsin varit med om att få råd eller idéer från en landstingsansluten läkare, som går att applicera på min kropp och min sjukdom. Inget varar för evigt, så jag måste njuta i nuet. Och av en slump så dök låten ”Dr. Feelgood” med Mötley Crüe upp i spellistan. Njuta. Nyss.
