Ugh, i dag blir det en lång dag. Nu på förmiddagen ska jag till Vårdcentralen och träffa min husläkare igen, hon som ville att jag skulle gå och träna varje dag, men som samtidigt ville lära sig mer och se till att vi hade en långsiktig plan. Det blir intressant, men jag tror inte att vi kommer att hinna med så många saker jag har på min lista, eftersom den blir längre och längre varje månad som går. Hinner vi med en eller två saker är det väl okej, eftersom vi måste utvärdera tiden jag gick på Cymbalta också. Men det borde gå fort. Det är tur att jag har allt nedskrivet, annars skulle jag inte komma på något alls.
Sen i kväll ska jag på förhandsvisning av utställningen ”Brev till mig själv” på Postmuseum, eftersom min historia var anledningen till det här reportaget i Expressens söndagsbilaga förra helgen. Det börjar redan klockan sex, så det blir lite bråttom för älskaren R att hinna hem och rulla dit mig. Men det ska nog gå med lite tur.
Det ska i alla fall bli intressant, och roligt, att läsa några av de brev som folk skrev för så länge sedan, och se vad som har hänt sedan dess. Det är fascinerande med människoöden, liv som kanske inte blev som man tänkt sig (både på gott och ont) och som pågår i detta nu. Självklart blir det kul att se hur min historia ser ut också, men jag vet ju redan vad jag har skrivit.
Det finns säkert saker i utställningen som folk tycker är lite pinsamma, men vad tusan, de flesta som skrev breven var tonåringar. Det är klart att man inte är särskilt vuxen när man är 15 år, även om man tycker det själv. Ja, det blir roligt, men i morgon kommer jag att vara slut, och då ska jag både till sjukhusets handspecialist och till Dr. Feelgood för behandling. Puh, fullt upp.
3 kommentarer
Vad bra artikeln var, den berättar verkligen vilken väg livet kan ta…..
Under gymnasiet fick vi skriva ett brev till oss själva, skolan skulle skicka brevet till oss tio år senare, tyvärr kom inget brev, jag är inte förvånad för den skolan hade inte bra koll på nåt, men jag kan ibland undra vad jag skrev, jag var Sjuk redan då men är ganska säker på att jag hade många drömmar, hade nog aldrig kunnat tro att jag skulle bli så svårt sjuk i reumatismen som jag blivit, (jag har den snällaste formen av reumatism men fick den absolut svåraste, med både iriter i ögonen och inflammationer i så gott som hela kroppen, med svåra skov och väldigt svår medicinerad) idag drömmer jag mest om bättre hälsa resten av drömmarna har jag liksom tappat bort, jag försöker komma på vad jag vill i livet, vad jag kan……
Det var fint att läsa om kärleken mellan dig och R, det är otroligt vad kärleken gör, jag är så tacksam att jag har min sambo, han finns alltid där, tillsammans är vi starka trots allt….
All lycka till dig, hoppas du kan börja spela igen…..
Författare
Tack Maria!
Ja, är man sjuk är det enda man önskar att få vara frisk, om än så bara för en liten stund! Vad synd att du inte fick ditt brev, för det var verkligen en rolig grej – och jag tror även att det är ganska nyttigt att bli påmind om sin framtidstro när man blivit sjuk. Så var det i alla fall för mig. 🙂
Tack igen, och allt gott till dig också! Hoppas att du lyckas hitta något du gillar som kan distrahera dig från sjukdomen och öka livskvaliteten – även om man har kärlek så måste man försöka tycka om att vara ensam också. Kram!
Absolut, att ha egentid är väldigt viktig, jag älskar stunderna för mig själv, under två år var jag så dålig att jag personlig assistans på dagarna och på kvällen hjälper sambon mig, det var så otroligt jobbigt att vara beroende av hjälp, men det jobbigaste var nog att jag inte kunde vara ensam mer än nån liten stund och de stunderna kunde jag bara ligga i soffan eller sängen och inget förrän någon kom och hjälpte mig därifrån, Urch hemskt,,,,
Jag uppskattar och ät tacksam för kärlekn som jag och min sambo har, men jag uppskattar också att vara ensam och att jag idag KAN vara ensam.