I går var det julfest på mitt gamla jobb, och jag blev medbjuden som plus en av min goda vän M. Temat den här gången var Marocko, och som vanligt var det massor av folk och riktigt bra mat, men det trevligaste var att träffa alla gamla kollegor som var där.
Som julfest betraktat var det inte mycket som hade med julen att göra, men det är aldrig något traditionellt svenskt julbord på den här organisationen – vilket är bra, man ledsnar så fort på julmaten. Tyvärr var det inte någon särskilt vettig musik på tillställningen. Killen som var DJ var en av de sämre jag stött på, men de var i alla fall inte helt omöjliga att prata med.
De fattade liksom inte att vi inte var sugna på menlöst 80-talsskräp, men efter varje uttryckt önskan om en annan typ av musik så återgick de till det. Hur som helst, maten var god, det var bra sällskap, men alla var aningen sega efter en hel arbetsvecka och ville mest åka hem.
Jag å andra sidan, som knappt varit ute och haft kul på ett halvår, ville festa vidare. Det gick sådär. När festen i lokalen tog slut åkte alla hemåt – så även jag. Men det tog en jävla stund innan jag var hemma, för jag hade missat sista tvärbanan. Hade den gått varje eller halvtimme efter klockan ett i stället för 05.45 hade det varit betydligt enklare, men inte då. Och tunnelbanan gick en gång i timmen, hurra.
Det tog en dryg timme att komma hem, i spöregn och misär. Önskade verkligen att jag hade hunnit med en tidigare tvärbana så att det inte hade blivit så besvärligt, för tunnelbanan därifrån gick inte direkt hem – jag var tvungen att åka in mot stan först, och jag hittade ingen taxi. Ja, skit samma.
Hemvägen är ett onödigt ont när man har roligt, oavsett hur frisk man är. I ”morse” vaknade jag självklart med huvudvärk, men det mest konstiga var att det ställe jag hade mest ont på var i långfingret som den där klåpardoktorn drog i häromdagen – inte ryggen eller höften, som förväntat. Inte helt dåligt, i och för sig. Ja, det var kul. Synd att jag inte gör sånt lite oftare.
