Dec 17 2014

När man inte tror att det kan bli värre

När man tror att det inte kan bli mycket värre, så blir det värre. Det hände i går. Inte med mig eller min kropp, utan med den där förbannade husläkaren och med vården. Jag hade ju efterfrågat smärtlindrande behandlingar, eftersom det inte är någon inom landstinget som vill ge mig något sådant, så hon skulle skicka en remiss till en smärtklinik. Fine. Nummer fem i raden. Slöseri med tid och resurser om du frågar mig, eftersom de fyra första inte kunnat göra något för mig, men okej – jag går dit.

Men i går kom remissvaret från remissen hon skickat, och det var inte från någon smärtklinik på SÖS som vi hade talat om, utan från Smärtcentrum, sektionen för beteendemedicinsk smärtbehandling, på Karolinska. Vad i helvete? Vi har diskuterat KBT, och jag har klart och tydligt meddelat att jag inte är intresserad, att jag gått en tremånaders behandling på en tidigare smärtklinik, och att det inte går särskilt bra att tillämpa på mig. Men det blir värre, för uppenbarligen har hon inte lyssnat. Det följde nämligen med en broschyr i brevet, och där kunde man bland annat läsa:

Hit kommer barn och vuxna med långvarig och svårbehandlad smärta. Här får du träffa psykolog, läkare och i vissa fall även sjukgymnast. Målet med behandlingen är att du ska kunna göra mer av det du värderar högt i livet.

Smärta har ofta en kraftig påverkan på tillvaron. Det är vanligt att man slutar med fritidsaktiviteter, träffar vänner mindre, har svårt att gå till jobbet eller har svårt att sova. Här tar vi ett samlat grepp om dig och din livssituation och jobbar framåt för att du ska leva ett så rikt liv som möjligt. Vi jobbar med beteendemedicin. Det betyder att läkare, psykolog och i vissa fall sjukgymnast tillsammans med dig försöker hitta ett nytt sätt att hantera eller leva med smärtan. I de flesta fall sker behandlingen i grupp och pågår under cirka fyra månader.

Min förra husläkare fick journalkopior från min förra, exakt likadana, KBT-behandling för några år sedan. Det roliga är att den utfördes av samma läkare som nu arbetar på det här Smärtcentret, och han sa att jag inte alls hade passat där med mina symtom (det var innan jag fick diagnos) och remitterade mig vidare till en annan klinik där de arbetade enbart med det fysiska. Så varför remittera mig dit till att börja med? Kan hon inte läsa, eller har hon bara struntat i det?

Karolinska Universitetssjukhuset. Om privat vård, egenremisser och papper till låns. Det blir värre och värre

Jag är helt förbluffad. Fyra månader i gruppterapi, lyssnandes på folk som är rädda för att röra på sig, rädda för att det gör ont, folk som har ont för att de aldrig tränar eller folk som inte ens har kommit på tanken att göra livet så bra det bara går för sig själva – det kommer inte att hända om jag inte blir eskorterad dit med polis varje gång. Jag har ingen jävla rörelserädsla, jag tränar nästan varje dag, jag dansar när jag kan, jag har roligt så ofta jag orkar. Resten av tiden vilar jag eller har rullstol och jag är ute, för att orka göra något roligt snart igen.

Det följde med ett telefonnummer som jag ska ringa i dag och berätta om min situation, min inställning till livet och att jag tidigare deltagit i liknande behandling hos en av deras läkare som remitterade mig bort därifrån. KBT funkar inte på mig, och dagliga promenader är lika bra eller bättre än medicin mot depression – om jag nu hade varit deprimerad. Vafan, att gå dit varje vecka skulle helt klart göra mitt liv betydligt värre.


Missa inte...

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2014/12/nar-man-inte-tror-att-det-kan-bli-varre/

4 kommentarer

1 ping

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Men vad fan!
    Är de helt slut i skallarna ?

    Eller inte läskunning ? Eller båda delarna ?

    Jag gick på sådan däringa gruppKBTtjossan. Och det var som du beskriver det .Fullt av människor som ynkade sig och gnällde som kinkiga barn . Jag hade fräckheten att berätta att jag tränar trots smärta och att då jag får mimdre ont och blir gladare .

    Det blev nästan lynchstämning .Det var som om att jag hade erkänt att jag varje fredag grillade spädbarn och åt.

    Jag pikade inte någon utan det var ett tips . Man behöver inte köpa gymkort utan kan gå i trappor ( om man inte är sitter i rullstol så klart ) , gå av en hållplats tidigare, stå och trampa på stället . Vid reklampauser kan man göra situps, armhävningar och plankan . Nu är någorlunda vältränad ( 3 på en skala 1-5) Är man sittande i rullstol ( då begränsas så klart rörrligheten ) kan man utföra lätta rärelser. 90-åringarna på äldreboenden har sittgympa…

    Sen så är KBT en bra form. Jag fick bort vissa tvångssyndrom genom det . Och fär människor med svåra trauman så är terapi bra .

    Men det gäller att se silverkanten på molnen .Och det är både du och jag bra på ! Om du orkar så kan vi kanske ses i mellandagarna ? Och gå runt för att vara ab fab ?

    KRAM !

    1. Ja, båda delarna! När jag gick på KBT frågade de alla vad det tyckte och tänkte kring det hela, och jag berättade precis vad jag tyckte och att jag varken är deprimerad, har rörelserädsla, går och ojar mig och att jag tränar efter förmåga flera gånger i veckan. Efter det blev jag mer eller mindre utfryst.

      Sen tog de upp lite mindfulnessgrejer också, och psykologen bad alla observera rummet en stund och alla fick säga vad de hade sett. Jag sa att jag trodde att hon hade haft en jobbig morgon eftersom hon kom dit rödögd med håret på vift (hon såg annars alltid perfekt ut) och att hennes namnskylt satt upp-och-ner. Det var inte populärt.

      Ja, vi måste ses!

  2. Hahaha
    Tack för månadens högsta skratt . Jag gjorde något liknande .Sa att hon borde städa upp på sitt skrivbord eftersom jag blev ofokuserad av stök 🙂
    Kram

    1. Hahaha! Om de inte vill att vi ska vara ärliga, varför då fråga? 🙂 Kram!

  1. […] försökte få tag på någon på Smärtcenter på Karolinska i går öveer telefon (jag blev ju mycket märkligt nog remitterad dit i stället […]

Kommentera

Your email address will not be published.

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE