Jag försökte få tag på någon på Smärtcenter på Karolinska i går över telefon (jag blev ju mycket märkligt nog remitterad dit i stället för till någonstans där jag får behandling mot min faktiska, fysiska smärta), men det gick sådär. De hade lämnat numret till två sekreterare i remissvaret. Den ena är på semester och kommer tillbaka vid jul (men det tror jag inte riktigt på), och den andra satt i sammanträde mest hela förmiddagen.
Vid tvåtiden fick jag tag i henne, och frågade om det här var något jag var tvungen att gå på. Berättade lite kort att jag varit på en behandling som precis motsvarade vad som stod i beskrivningen hos en av de läkare som nu arbetar hos dem och att han hade remitterat mig vidare. Berättade också att jag inte led av varken depression, rörelserädsla eller någon av de saker som stod i broschyren, och att jag tränade flera gånger i veckan. Berättade också att jag hade efterfrågat en remiss till en smärtklinik som kunde hjälpa mig med fysiska behandlingar, medicinering och hjälpmedel till hemmet.
Hon sa att jag inte var tvingad att gå, utan fick välja själv, men hon ville helst att jag skulle tala med en av de anställda i ”teamet” först om huruvida det var något för mig. Fine, okej, visst. Hon bokade in en tid på telefon med en av psykologerna i går eftermiddag – samma dag alltså. Han skulle ringa ”efter en liten stund” i går, men det gjorde han ju aldrig.
Jag tycker i alla fall att man ringer på inplanerad tid om det är sagt så, särskilt om det gäller myndigheter och vård. Kan man inte ringa kan sagda sekreterare ringa upp och säga att det inte blir av. Så nu vet jag inte när de ringer, eller om de ens gör det överhuvudtaget. I dag ska jag ut en sväng, och om han ringer så gör han säkert det precis just då och aldrig igen – men det var inte så överenskommelsen såg ut. Uselt.
