Slipper Smärtcentrum på KI

Haha, i går ringde de från Karolinska Institutet och berättade att de nu hade plats för mig på deras Smärtcentrum – ren och skär KBT i grupp i fyra månader. Jag ringde ju dit så fort remissen hade skickats (mot min vilja) och sa att jag inte skulle få ut något av det, och att jag gått en likadan ”utbildning” tidigare. Då fick jag inte lära mig ett skit, och det är inte mitt jobb att sitta och tala om för andra deltagare vad man kan ändra i vardagen för att det ska bli lättare, eller ens att man måste göra det. Det var på den nivån sist.

Jag berättade hur det låg till, att jag ringt dit i december och sagt att jag inte ville vara med och varför. Berättade även kort om läkaren som skrivit remissen trots att jag uttryckligen sagt att jag inte vill gå på KBT någon mer gång, och att jag trodde att det var färdigt eftersom ingen hade ringt tillbaka på avtalad tid. Hon kollade upp det lite snabbt och sa sen att det var henne jag hade pratat med vid det tillfället, och att hon inte riktigt visste vad som hade hänt. Hon tog i alla fall bort min remiss utan knussel den här gången, och jag slipper Smärtcentrum.

Karolinska Universitetssjukhuset. Om privat vård, egenremisser och papper till låns. Slipper Smärtcentrum, tack och lov.

Jag avskyr såna ställen. Jag har inte lust att ödsla min värdefulla ork och tid på att sitta och lyssna på andra människor som har ont, eller tala om för dem hur man ska leva. Möjligen om jag får lika bra betalt som människan som leder gruppen. Det finns inget tankesätt som får mina leder och min rygg att göra mindre ont, det gäller bara att ha så mycket kul man kan, när man orkar. En sak mindre att bry mig om i alla fall, bra.


Missa inte...

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2015/03/slipper-smartcentrum-pa-ki/

2 kommentarer

  1. Jag är helt på din linje! I ett akut skede med en ny sjukdom eller skada så tycker jag att det kan finnas en vits med patientföreningar och liknande, för att samla på sig information och erfarenheter och sätta sig in i situationen så mycket, men när det är gjort så tror jag att man mår mycket bättre av att hålla sig därifrån. Man blir inte friskare och mår inte bättre av att grotta ner sig i sjukdomen och låta hela livet kretsa kring det (mer än det redan gör), tvärtom så är det min erfarenhet att man mår så bra man kan när man låter sjukdomen ta si liten plats som möjligt. I de fall där det faktiskt finns en möjlighet att tillfriskna så tror jag att för mycket fokus på sjukdomen och att bygga upp en livsstil kring sjukdomen faktiskt kan hindra tillfrisknandet.

    Din upplevelse med smärtgruppen påminner om en upplevelse jag hade med arbetsförmedlingen för en del år sedan. De ville att jag skulle gå en ”kurs” hos dem under ett antal veckor och lära mig skriva jobbansökningar, brev och CV. Jag protesterade eftersom jag jobbat i flera år med just rekrytering och ansåg mig vara överkvalificerad, men det gick inte hem. Så jag traskade hem och hämtade mina ansökningsdokument och visade upp dem för handläggaren. Efter att ha läst igenom dem undrade hon om jag kunde tänka mig att hålla kursen istället (utan ersättning naturligtvis), men nej det kunde jag inte. Men jag slapp i alla fall delta. 😉
    Charlotta

    1. Hahaha! Ja, inte sjutton mår man bättre av att sitta och lyssna på andra människor som har ont, eller berätta om det för främlingar. Jag vill absolut inte bli ett med min sjukdom, och jag avskyr när andra är det, och all uppmärksamhet kretsar kring sjukdomen eller hur ont de har. Det KAN inte vara bra!
      Jag brukar säga att jag dansar när jag kan och efter det vilar jag upp mig tills jag kan dansa igen! 🙂

Kommentera!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: