Käkade pytonorm

Japp, i går åt vi pytonorm. Hälsade på E i Norrland och vi brukar alltid käka goda och konstiga saker. Så bi köpte ett litet paket fryst orm, och det var egentligen ingen tvekan om hur vi skulle tillreda den. Panerad och friterad med dippsås. Vi hade ju kyckling också, så vi lagade allt likadant. Så här såg den ut när den var rå.

Köttbitarna av pytonorm kändes oerhört hårda, så vi gissade att det kunde bli väldigt segt. Men det var ju hur lätt som helst att laga den, och så här såg det ut när det var serverat. Tre skålar, kyckling med olika panering i de två på ytterkanterna, och ormen i mitten.

Sen var det bara dags att smaka. Ja jävlar i min lilla låda. Det var så helsikes segt! Jag klarade inte av att tugga och svälja en halv bit, det var väldigt märkligt. Smaken då? Tja, pyton. Nej, inte riktigt, det smakade inte särskilt mycket alls. Det hade någon fadd bismak, men i övrigt kändes det som vitt kött av valfri sort.

Men jag klarade inte av att svälja den. På näthinnan hade jag en nyss sedd video från en kinesisk matlagningstävling, där en av rätterna var en ormsallad som fortfarande rörde på sig. Jag höll mig helt enkelt till kycklingen. E åt glatt upp all orm och blev trött i käkarna på kuppen.

Vi jämförde ett tvärsnitt av pytonorm med kyckling, och jag har nog aldrig sett något slags kött som har så täta fibrer som ormköttet. En bläckfiskring som stekts alldeles för länge var som sockervadd i jämförelse. E föreslog ett långkok (höhö) nästa gång, men nu har jag ätit orm och tänker inte göra om det. Det var inte helt pyton, men prova inte om du har löständer eller en käke som går ur led.