Ja, om man nu kan kalla det där jäkla vrålandet efter mat för fågelsång, men jag gör det för att låta lite trevlig. Fågelsången som sjöngs i innertaket ovanför matbordet är tyst, vilket innebär att de rackarna äntligen blivit stora nog att flytta hemifrån. Jag och R satt vid matbordet och fikade när han plötsligt kom på att det var väldigt tyst. Det kan ju vara så tyst på lantstället ibland att man hör en katt smyga på 300 meters avstånd (nej), så det blev nästan öronbedövande tyst när fågelsången slutade.
Om man kollade där fågelföräldrarna flög in, kunde man då och då se en liten halvfärdig vinge sticka ut, men det går fort. Hoppas att de kom iväg ordentligt, för det finns alla möjliga slags djur här som gärna skulle sätta tänderna i en saftig sparv. Ska be R sätta något för det där lilla hålet där de flyger in, för de hinner säkert med minst en omgång ungar till, och sen kommer det kanske en annan sorts fåglar. Det låter kanske löjligt, men det här syndromet och smärtan jag lever med innebär också ljudöverkänslighet. Plötsligt skrikande barn eller fågelungar som vrålar dygnets alla ljusa timmar kan bli på tok för mycket, så att jag måste gå därifrån.
Jag har gärna fåglar i holkarna runt tomten, men inte i huset. Helst vill jag inte ha bålgetingar, myggor eller humlor inomhus heller, men de är i alla fall inte lika plågsamt störande – så länge de inte sticks. Apropå små djur som många uppfattar som äckliga, det har knappt varit några såna där stora spindlar här i år ännu. Antar att det har varit för kallt, men nu börjar det bli spindelnät lite här och var. Utomhus. Där djurlivet hör hemma.
