Ärr och stirrande

Ibland märker jag verkligen hur mycket fel det är på min bindväv. När jag och R var ute och turnerade i mitten av juli råkade jag stöta i bildörren med vaden, och jag skrapade bort lite av det översta hudlagret. Inte så att det blödde alls, inte på långa vägar. Efter ett par dagar hade jag fått ett ganska stort blåmärke runt området, och det var ganska hårt och svullet. Nu, en hel jävla månad senare, har det sista gula försvunnit från resten av blåmärket, men det är fortfarande ett 7-8 centimeter långt märke där jag skrapade bort huden. Jag har inte rört det en enda gång, men det ser ändå ut att bli ett ärr.

En liknande grej har hänt på ena armbågen. Jag lutade mig på armbågen på soffans armstöd, och det är gjort i ett ganska grovt vävt tyg. Sen gled jag till lite, och märkte ingenting för ett par dagar senare när jag lutade mig på det viset igen – det sved som fasen. Nu har jag ett rött märke som har exakt samma mönster som tyget i soffan, och det lär ju sitta där i några veckor. Inget lutande alltså.

Veckans plus: Min nya soffa, Chicago från Mio! Får ett ärr i samma mönster som tyget.

Inte konstigt att det blir komplikationer efter varenda operation, att såren inte läker  eller att jag har fula ärr lite här och var. Inte för att det stör mig, men det finns ju andra som inte har något bättre för sig än att stirra eller kommentera operationsärren på ryggen när jag går i bikini. Hur orkar man bry sig om hur en total främling ser ut? Har en del människor verkligen så få bekymmer att de behöver lägga sin energi på folk man inte känner? Att de ens behöver göra det är ju ett gigantiskt problem i sig, men det kanske de inte har reflekterat över. Nåja, jag hinner säkert få många fler ärr med tiden. ScarKlara.


Missa inte...

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2015/08/arr-och-stirrande/

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.