Frusen filmjölk

Jag råkade snubbla på en artikel i lokaltidningen i går, och jag såg något så vidrigt på bild att jag bara var tvungen att läsa vidare. ”Frusen filmjölk med ättiksinlagda fläderblommor”. Fy faaasen! Det var en recension av Restaurang Volt, som för övrigt har en Michelinstjärna, och två recensenter avklarade en hel del små konstiga rätter. Och nog för att en del av det säkert var fantastiskt gott, men frusen filmjölk med ättika och fläder kan inte vara gott.

För det första är filmjölk vidrigt. Alla syrliga mjölkprodukter är vidriga, jag har rätt och ni andra har fel. Vi har faktiskt kylskåp och andra sätt att ta hand om mjölken på nu för tiden, så ingen behöver egentligen äta sur mat. För det andra är det sällan ättiksinlagda saker är särskilt gott.

Jag kan äta en bit sill ett par-tre gånger om året, men i övrigt håller jag mig gärna undan sådant. Fläder är visserligen väldigt gott, har inte så mycket smak i sig själv, men kommer fram bra i kombination med citron. Alltså skulle det kunna funka med något syrligt till fläder, men verkligen inte ättika och inte heller frusen filmjölk.

Jag skulle dö lite och bli oerhört besviken om jag gick på en riktigt lyxig restaurang och åt en avsmakningsmeny, och de serverade mig filmjölk – oavsett i vilken form den kommer. ”En vackrare och godare hyllning till svensk sommar är svår att tänka sig”, skriver en av recensenterna.

Eh, jag kan tänka mig hundratals andra vackra och godare hyllningar, vad fasen har filmjölk och ättika med svensk sommar att göra? Bara tanken på den här efterrätten ger mig nästan kväljningar, och jag tror att jag skulle ha mycket svårt att ens provsmaka om någon bjöd mig. Nej tack, jag tar hellre en bit hemgjort rabarberpaj med kardemumma eller till och med en billig glass från McDonalds.