Häromdagen skrev jag om min fina katt som blev sur på mig när jag försökte skriva lite vid datorn, han boxade till mig med tassen och såg riktigt ilsk ut! Men det spelar inte riktigt någon roll var jag är någonstans eller vad jag använder för att skriva – han är alltid i vägen. Skriver eller målar jag för hand, så sitter han på bordet och buffar på pennan eller penseln. Och ligger jag i soffan med min laptop ser det ut så här.
Han lägger sig liksom på min mage, fastän jag har ryggen i halvt upprätt läge, framför datorn. Och lite på musplattan, i går lyckades han radera ett mail jag höll på att skriva två gånger innan jag fattade varför sidan uppdaterades – han hade en bit av ryggen på musplattan. Det är ju väldigt mysigt att han alltid vill vara nära, alltid vill bli klappad och är en riktig knäkatt, men han lyckas alltid vara precis mitt i vägen.
Han ser ju för lustig ut, med olika stora pupiller. Det syns tydligare när det är lite ljusare, då kan han se riktigt korkad ut. R brukar säga att han ser ut som en ”Uglydoll”, för hans hörntänder sticker fram nedanför överläppen allt som oftast också. Och så har han ett par små hack i öronen, och saknar en av de pyttesmå framtänderna i underkäken. Det är urgulligt, men det syns att han är en gammal erfaren kattgubbe. Det är klart att man blir sura på varandra ibland när man har bott ihop i 14 år. Och som ”svärmor” sa; ”Vem blir inte sur när personalen inte kan sköta sig?”
