Städdag i föreningen

I går var det tydligen städdag i föreningen där jag bor. Det hade jag helt missat. R brukar vara med och hjälpa till när han är hemma, men det är han ju inte. Jag kan ju inte egentligen hjälpa till mer än att räcka folk saker eller hålla upp dörrar, så jag skulle nog mest ha varit i vägen. Apropå dörrar förresten, det skulle ju ha varit lite roligt om jag hade lekt med min automatiska dörröppnare när de var utanför huset där jag bor…! Tusan, att jag missade den chansen! Som tur är förlitar sig föreningen på att de boende hjälper till på en städdag två gånger om året, så det är väl bara fem-sex månader till nästa gång.

Jag är inte förtjust i såna där saker där alla ska vara med och dra sitt strå till stacken. Det funkar aldrig i verkligheten, det är alltid ett fåtal som gör mycket, många som gör vad de måste men inte mer, och många som inte gör mycket alls. Beroende på ambitionsnivå och hur de gynnas av det. Jag bor här för att jag kan ha rullstol inne om det skulle behövas och för att jag har ett stort badrum med gigantisk dusch samt en tvättmaskin och en torktumlare. Det finns knappt några handikappanpassade bostadsrätter, och hyresrätter ska vi inte tala om. Det blir dyrt att återställa allt i originalskick efter att man har handikappanpassat det.

Jag bor inte här för att vara med på sociala tillställningar i föreningen eller för att tvingas vara med på en städdag. Jag bor här för att slippa ta hand om en trädgård och ett hus. Många ogillar att föreningar förlitar sig på de boende när det ingår i avgiften att saker som trädgårdsskötsel eller vattning av blommor utanför husen. Det är ju knappt så att en familj kan bo här utan att låna åtminstone ett par miljoner, och det kostar ju också. Ja ja. Jag städar inte när det är städdag, jag har en lapp från mina föräldrar där det står att jag slipper gymnastiken. Förtidspensionär.