Skulle vilja få träna!

Min lördagksväll: R tränade, jag satt hemma i soffan och längtade bort. Inget att se, inte någon idé att hänga utomhus i 15 minusgrader. Ville också träna, så jag gjorde mina dödstråkiga övningar hemma och blev mest ledsen över att jag inte får bänkpressa eller göra knäböj längre. Det går liksom inte att mäta några framsteg, njuta av något adrenalin (det existerar inte) eller sova gott av att kroppen är härligt trött.

Skulle så gärna vilja träna, men jag behöver ju hjälp med allt i så fall. Lyfta upp vikter från golvet, ställa in vikter i maskiner, ha någon som gör den första och sista delen av rörelsen i maskiner eftersom de för det mesta är alldeles för långt ute i ledernas ytterlägen, någon som tar emot, någon som hjälper mig balansera fria vikter, någon som bär hem mig, någon som hjälper mig klä om.

Naprapaten frågade om jag ville träffa en sjukgymnast igen, eftersom det var länge sedan jag var hos någon och tränade vanlig styrketräning. Ingen har haft kunskap nog att vilja ta emot mig. Ska fråga i morgon vad han hade tänkt sig eller vad de kan erbjuda, för jag saknar att träna. Han kanske inte riktigt förstår vidden av mitt hjälpbehov vid träning, och jag har aldrig varit med om eller ens hört talas om att vårdpersonal gör allt det jag behöver hjälp med.

Dr. Feelgood säger att jag inte bör träna utom i varmvattenbassäng, med hjälp, eller på träningscykel, och jag litar på det han säger. Cykla på vanlig cykel är rent ut kasst för händer, handleder och axlar, men träningscykel funkar så länge knäna håller. Det känns som om hela jag förtvinar och förslappas när jag inte tränar hårt. Visserligen är många människors normaltillstånd och de verkar överleva förbi pensionsåldern ändå, men jag vill känna mig stark. Och det gör jag inte.