Det här är en bild på en katt jag hade fram till för ett och ett halvt år sedan, när han gick bort i cancer. Ni som har hängt med här ett tag känner säkert igen honom, fast kanske inte riktigt från den här vinkeln. När bilden togs blev han kliad på magen av älskaren R och jag fotograferade, och det var tydligen väldigt, väldigt skönt att ligga där och bli omhändertagen.
Kanske till och med så skönt att man inte kan låta bli att dregla lite! Ja, just det, dregla. Det hände faktiskt ganska ofta att den där älskade luddskallen dreglade när något var skönt, och det är inte bara lite heller. Det blev stora droppar som föll ner på bordet, i mitt knä eller var han nu befann sig när klappningen utfördes. Ganska vidrigt, men samtidigt väldigt gulligt att han tyckte så mycket om det att han dreglade. Och här är droppen som kom när R klappade honom…
Haha! Komplett med lite fälld päls runtomkring. Ja, den är lite förstorad, men om man jämför med bordsskivans stavar så är det ändå en riktigt stor droppe jämfört med vad man tror att en liten huskatt ska kunna frambringa. Så skönt, så skönt. Så hårigt och dregligt. Men så mysig han var, jag har nog aldrig träffat en så dumsnäll katt någon gång. Jag saknar honom verkligen.
2 kommentarer
Har också en katt som dreglar när det är mysigt, brukar bli en stor fläck på täcket 🙂
Författare
Haha, gulligt!