Det såg ut att vara så himla fint väder i går mitt på dagen, så jag frågade R om han ville följa med mig ut på en liten promenad. Så som det såg ut från mitt fönster var det en strålande vacker men kall vinterdag, utan ett moln på himlen och helt vindstilla. På något sätt blev verkligheten en helt annan sak än vad jag föreställde mig.
Eftersom väderappen sa att det var minus 10 grader så klädde jag mig därefter, Thermoleggings, byxor, tröjor, tjockaste vinterjackan, halsduken, mössan och vantarna. Vinterskor. Kom ut, började gå. Vad fasen är det som känns som småspik i ansiktet?
Det såg ju ut att vara helt vindstilla, men så var det tydligen inte. Det verkligen bet i kinderna, och jag tror att jag eventuellt kommer att spricka av frysskador. Ok, upp med halsduken så mycket det går. Nej, vänta nu. Näsan började rinna som en läckande kran, ner med halsduken.
Knatade ändå på en liten stund, långsamt. Det går liksom aldrig lika fort som jag föreställer mig. Förutom i ansiktet frös jag faktiskt inte så farligt mycket, men solen värmde ju inte. När vi hade kommit kanske 500 meter kände jag att jag började få skavsår.
Vad fasen, jag försöker gå vidare, jag har ju använt de här skorna i ett par veckor nu. Men icke. Det blev värre och värre, så vi vände och promenerade i snigeltakt hem. Jag går väldigt annorlunda när det är is och snö ute jämfört med hur jag går inomhus, så det kanske inte är så konstigt.
Telefonen dog av kylan och jag var helt mör när jag kom hem. Helt klart inte alls vad jag föreställde mig, och jag frös långt in på eftermiddagen. Inget mer romantiserande av vintern nu, för den är bara skit. Och nu måste jag plåstra om mina stackars hälar, för jag ska iväg på behandling.
