Hen, hum och missuppfattningar

Att diskutera hen kan bli en sån där diskussion som får en typ av människor att slå sig för pannan och vrida sig i irritation för att den andra människan inte fattar, och en annan typ av människor att garva för att den första typen av människor inte fattar. Särskilt när någon påstår att hum är den maskulina varianten av hen.

Jag fattar inte varför man gör en så jäkla stor grej av att skapa nya könsneutrala ord. Följden blir ju precis tvärtom vad man försöker åstadkomma. Det finns ju redan ord i svenskan för att beskriva en människa utan att tala om vilket kön personen har (se där, personen gick alldeles utmärkt att använda i stället för hen). Vi behöver alltså inte ett nytt ord för att belysa att något är just könsneutralt.

Om man inte har ett uselt ordförråd, kanske. Men hen beskriver även ett tredje kön, en oklar könstillhörighet eller intersexualitet, så att påstå att det är neutralt är bara löjligt. Men missförstå mig icke! Självklart kallar jag en person som vill bli kallad för hen för just hen. Eller vad som helst.

Hen

Men om man verkligen funderar på flera aspekter av det blir det intressant. Bara genom att använda ordet hen blir det liksom ett stort fel eftersom man faktiskt betonar att det handlar om kön. Det är lika laddat med könstillhörighet som hon och han. Jag kan prata om människor utan tydlig könstillhörighet eller beskriva en människa som jag inte vet könet på ändå.

Och folk verkar tro att hen är något nytt påfund. Icke. Ordet föreslogs för 50 år sedan, 1966, av Rolf Dunås. Han skrev om förslaget i Upsala Nya Tidning, så det är inte ett påhitt av någon postmodern identitetspolitiker.

Och förresten, varför är det så viktigt att belysa skillnaderna med ett nytt ord, när alla ändå vet och säger att kön är irrelevant…?

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/02/hen-hum-och-missuppfattningar/

2 kommentarer

    • Petterfebruari 14, 2016 kl. 18:12
    • Svara

    Jag har inte träffat någon, förutom vänsterfolk eller kulturpersoner som tycker hen är ett bra ord. I Sverige har vi blivit så jävla skruvade att allting som kan uppfattas som att det kan misstplkas, såra, eller kränka någon ska plockas bort.

    Det blir ändå lite kul när människor som Åsa Romson eller Gudrun Schyman slår knut på sig själva när de ska försöka göra något till en könsfråga samtidigt som de ska förmedla ett könslöst samhälle.

    Jag skrattar åt elände då det är bättre för min mentala hälsa. Undrar varför ingen av dessa vänsterstollar har gett sig på barnombudsmannen eller diskrimineringsombudsmannen. De borde ju heta hen i jämlikhetens Sverige. Eller varför heter det inte ”henskligheten” då får (man!) ju bort det där förhatliga ”män” i början.

    Nä…. Hen har inget att göra med könsneutralitet. Det är en radikalfeministisk fråga då allt som innehåller något som kan uppfattas som ”man” måste bort. Hen är politiskt. Inget annat.

    Vill någon reta upp mig gäller följande ordning, Kommunist, feminist, hen, liberal.

    1. Jag hör ordet användas då och då, men så gott som alltid är kön ämnet när ordet sägs. Om man pratar om kön så ska man inte använda ord för kön, utan använda ett för ”människor” som tyvärr även betyder kön… Nej, det är bara snurrigt och motverkar sitt syfte fullständigt. Om man gör en höna av en fjäder så blir det en struts till slut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.