Mannerströms färdigrätter

Jag läste något roligt om Leif Mannerströms färdigrätter i går. Han är ju mest känd som en riktigt bra kock, domare i ”Sveriges Mästerkock” och har skrivit många kokböcker, men även för lite mindre trevliga saker som att han insisterar med att servera utrotningshotad ål på sitt julbord eftersom det är ”tradition”.

Då väntar vi bara tills han serverar helstekt jättepanda på festen, för den är ju också utrotningshotad. Nu var det i alla fall någon på Aftonbladet som hade jämfört Mannerströms färdigrätter med de recept han givit ut för samma rätter, och det var ganska rolig läsning.

Janssons frestelse enligt Mannerströms eget recept tar 45 minuter i ugnen. Då måste man visserligen skala potatis, dela den och blanda den med ansjovis, lök och grädde, men det är inte alls många minuters jobb. Råvarorna är viktiga, enligt Mannerström. Enligt recept i hans kokbok ”Husmanskost” ska det vara 25% äkta ansjovis och självklart riktig grädde i frestelsen.

I hans frysta färdigrätt är det 1.8% ansjovis, och den tar 70 minuter i ugnen. Ehhh….? Inte snabbare, definitivt sämre kvalitet. Sen har vi kålpuddingen. Visserligen ser husmanskost sällan särdeles rolig ut och den är ju ofta brun, men bilden Aftonbladets testperson sett när han öppnade kartongen var hemsk. Mannerströms wallenbergare är inte så roliga heller, enligt skribenten Jens Peterson på Aftonbladet. Moset och ärtorna var dock okej:

Men själva wallenbergarna är, för att uttrycka det diplomatiskt, motbjudande äckliga. Märklig konsistens och deprimerande smak..

Ja, ungefär som färdigrätter är i allmänhet då. Synd att Mannerström sätter sitt namn på sånt skit. Köpte en bearnaisesås av hans märke någon gång, den var så syrlig och oljig att det bara vara att slänga den direkt, helt oätlig. Nej, då äter jag hellre en tallrik snabbmakaroner med ketchup, än att värma en kålpudding eller någon annan av Mannerströms färdigrätter.