Vi gjorde ett par såna där saker som alla turister gör när de är i New York – åkte upp i en skyskrapa och kollade på Frihetsgudinnan. Det var inte superfint väder, men å andra sidan innebar det att det inte var mycket folk alls heller. Vi åkte till Rockefeller Center och körde upp till Top of the Rock. Man fattar inte riktigt hur högt något är om man inte har något att jämföra ner, men när man tittade ner på alla höghus och såg hur jäkla långt ner de var så fick man i alla fall en aning.
Det var inte så himla spännande egentligen, det var mer för att jag faktiskt aldrig har varit så högt uppe i en skyskrapa någon gång. Eiffeltornet och Kaknästornet, visst, men det är inte samma sak. Hade jag inte haft gott om tid så hade det här nog varit en sak jag skulle ha skippat, fast jag är ändå glad att jag gjorde det. Turen till Frihetsgudinnan var häftigare – men inte just statyn och ön den stod på. Åkte den klassiska färjeturen ut till Liberty Island med en snygg skyline i bakgrunden.
Självklart måste man ju ta ett par töntiga bilder när man är på väg dit och Frihetsgudinnan tornar upp sig – så mycket hon nu gör det, för det är ju inte en särskilt stor staty egentligen om man jämför med det mesta annat i New York. Det finns ingenting annat på ön än själva fundamentet hon står på och så själva kopparstatyn. Vi åkte upp på piedestalen och gick ett varv, det räckte gott. Det är en sak man ska se utifrån, inte inifrån. Sedan hoppade vi på båten igen och fortsatte till Ellis Island. Det var däremot betydligt häftigare.
Spenderade mer än halva dagen där med att läsa i stort sett allt på det stora museet, som en gång i tiden var centret där alla invandrare togs emot. De flesta som emigrerade från Europa hamnade just på Ellis Island, och Frihetsgudinnan var det första de såg när de närmade sig New York. En del blev fast på ön i många månader innan de släpptes in i landet, en del skeppades tillbaka direkt, men någonstans runt 98% fick stanna. Man fick inte komma in om man var sjuk, inte förväntades kunna försörja sig, eller om man inte klarade några enkla IQ-test.
Folk gjorde, precis som nu, narr av invandringspolitiken och av invandrarna. De olika invandrargrupperna blev utnyttjade, dåligt betalda, och i vissa fall förföljda, men det var de som utförde alla skitjobb som gjorde att städerna växte och järnvägen kom på plats. I dag är oviljan att ta in invandrare väldigt utbredd, samtidigt som patriotismen och stoltheten över landet är så enorm, och de två sakerna går inte alls ihop. Man skryter med landets historia, emigrationen och symbolen för frihet, men när det kommer till att öppna landet för krigets offer i Sudan eller Syrien är det tvärstopp.
Och vad är det att vara stolt över egentligen, att man skickade tillbaka de som hade sämst chans att överleva i hemlandet? Invandringen var rent politisk, för att få billig arbetskraft. Frihet verkar bara gälla för de som varit amerikaner i några generationer, men även för de som varit det är det viktigt att klä och bete sig utefter sin etnicitet. Man ser inte många svarta killar med byxor som går hela vägen upp, och oavsett stilen på restaurang kan man vara säker på att det är mexikaner som sköter serveringen och köket. Märkligt. Frihetsgudinnan ses i alla fall bäst från håll, men Ellis Island rekommenderas.
