Det finns några små träd med klarbär på lantstället. Jag har aldrig använt de där bären någon gång, förrän i år. Förut när jag har smakat på dem så har de antingen inte varit helt mogna och därmed förbannat jäkla sura, eller så har det kommit kanske 10 bär totalt på alla träd. Vissa av träden är mer som buskar och inte höga alls, och de är extremt lättplockade. Eller så står man på taket.
I år fick jag i alla fall för mig att testa att göra något av alla klarbär. R hjälpte mig att plocka, det tog kanske tio minuter att få ihop 1.3 kilo bär. Sen kom nästa problem – att kärna ur de små jävlarna. Jag har ju ont i händerna, så jag försöka göra det så enkelt som möjligt. En väldigt vass kniv att punktera skalet med, och sen liksom bara mosa ut kärnan. ”Svärmor” kom med ett riktigt bra tips, och det var att använda ett gem som man viker ut, och ta toppen och liksom gröpa ur kärnan med. R gemade klarbär i rasande fart.
Sen kokade jag sylt. Och vet ni vad, den blev helt underbar. Jag har under många år varit allergisk mot stenfrukter, men de senaste åren har det gått riktigt bra. Och syrligt körsbärig sylt på klarbär är något som jag har gått och längtat efter länge, utan att riktigt veta om att det faktiskt var just klarbärssylt jag saknade. Alltså, jag har känt till smaken, men inte ätit det på evigheter och inte heller fattat att den kommer av just klarbär. Sour cherries, som de heter på engelska.
Helt sjukt gott till vaniljglass eller i vaniljyoghurt. Det blev faktiskt så gott att vi plockade ett och ett halvt kilo till och gjorde en till omgång sylt, så nu har jag väldigt många stora syltburkar som förhoppningsvis räcker ett tag. Mmm, min nya kärlek, klarbär!
