Depp utan motion

Det här med att vara ensam så mycket är inte min grej. Det blir jobbigare och jobbigare för varje dag, och jag saknar verkligen att vara ute med folk, gå och sätta mig och fika någonstans med en bok som sällskap, eller bara strosa omkring och glo på saker. Efter bara en liten stund är jag så trött, och har så ont, att jag bara vill hem och lägga mig. Men nu börjar det gå så långt att jag skiter fullständigt i om jag är trött eller har ont, och gör det ändå. Hamnar i världens depp när jag inte gör ett dugg. En del saker ska man låta vara och inte kämpa mot, men nu pratar jag ändå om att typ strosa eller fika. Inte träna. Och hur lever man bra utan motion?

Det verkar inte spela någon roll vilken sorts sjukdom eller åkomma man har, oavsett om den är fysisk eller psykisk så blir det bättre med rätt sorts motion. Jag blir avundsjuk på folk som kan, och sur på folk som inte gör det trots att de borde. Som tur är har jag det inte helt otrevligt tillsammans med mig själv. Me, myself and I. Men jag blir deppig, hängig, trött, sover dåligt och äter dåligt när jag inte rör på mig. Från att ha gått på gym 4 gånger i veckan för en massa år sedan, till att knappt röra mig alls.

Det är bara att googla ”positiva effekter av träning”, så förstår väl vem som helst som inte är på topp att man kanske skulle slänga ihop ett träningsprogram och göra hemma, eller gå till en sjukgymnast? När man inte kan ändra tanken, ändra något annat så följer tanken med. Jag lovar att man inte orkar vara särskilt ledsen när man är fylld av adrenalin och endorfin efter ett stenhårt träningspass.

Eller jo, visst rör jag på mig. Micropromenader varje timme inomhus, så en ute om jag har sällskap. Jag håller på att bli lite smått galen utan motion. Inte konstigt att man kan må dåligt och bli deprimerad om man inte låter kroppen jobba – det är dess naturliga tillstånd. Ingen är gjord för att sitta framför en jävla dator och knappa en hel dag, eller att sitta i soffan och blänga på TV. Symtomen på att man lever fel är så tydliga, ändå skiter folk i att träna. Och jag varken kan utan hjälp, eller får. Faaaaan.

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/09/depp-utan-motion/

8 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Hanna Öhman - Mitt liv som förlossningsskadadseptember 21, 2016 kl. 21:38
    • Svara

    Satan vad jag känner igen mig i det du skriver! Efter ca 10 månaders ”träningsförbud” har jag börjat komma igång lite smått igen och det känns så förbaskat bra! Jag fick börja med lite nybörjaryoga men nu har jag gett mig på lite lätta hantlar 🙂
    Innan jul ska jag in på min 25 operation så då blir det träningsförbud igen, återstår att se hur långt uppehåll det blir men jag gruvar redan. Tillbaka till att måsta knapra morfin för att ta sig upp ur sängen.. Gah, jag blir olycklig bara jag tänker på det!

    Hur ser det ut för dig framåt i tiden, finns det nån chans att du kan börja motionera längre fram? Jag har ju så nyligt ”hittat hit” till bloggen så förlåt om jag inte är så påläst! /Hanna

      • Klaraseptember 21, 2016 kl. 21:54
        Författare
      • Svara

      Åh, vad skönt! Som tur är sitter ju muskelminnet kvar, och det är lättare att komma igång igen när man vet hur skönt det kan vara!

      Jag gör lite enkla styrkeövningar bara för de stora muskelgrupperna, typ knäböj, men om jag ska använda vikter måste nån kolla att jag inte översträcker något, för jag känner det inte själv. Mitt ”normala” läge för lederna är inte direkt hälsosamt. 🙂 Och lederna är som gamla gummisnoddar, de tänjs ut och går sönder i stället för att snärta tillbaka. Typ.

      Vissa maskiner på gym funkar, men de flesta är inte helt ergonomiska. Och jag måste ändå ha någon som typ drar fram handtagen på maskinen till ett läge där jag kan ta över, och det är jäkla svårt. Inget någon vårdpersonal har lust att hjälpa mig med heller. Det finns inga direkta bevis på att jag skulle bli bättre i kroppen av träning, men jag vet ju hur mycket bättre jag mår av att träna – för stunden. På lång sikt skulle det bli sämre om jag gjorde det på egen hand (fel). Har inte hittat någon slags konditionsträning som fungerar heller, antingen är det knäna, axlarna, händerna eller ryggen som tar skada. Min sambo kan hjälpa mig en del men det tar sån jäkla tid, och det är ändå bara tråkiga stabiliseringsövningar, inget man blir hög av direkt. ?

    • Hanna Öhman - Mitt liv som förlossningsskadadseptember 22, 2016 kl. 22:07
    • Svara

    Men oj, som gummisnoddar som tänjs ut och går sönder! Hjälp, då förstår man ju verkligen att du inte kan träna själv! Du skulle ha haft en grym träningskompis som kan hjälpa dig, kanske det funkar med en PT men å andra sidan kostar det väl skjortan att ha en sådan med sig hela tiden 🙁

    Träning kan verkligen föra underverk med humöret, det är på något sätt både energigivande, helande och välgörande för både kropp och knopp. Alla borde ha rätt att få hjälp till någon form av motion!

      • Klaraseptember 24, 2016 kl. 14:51
        Författare
      • Svara

      Ja, jag har i alla fall tur som har en sambo. ?

    • Loveit2.bloggo.nuseptember 23, 2016 kl. 16:17
    • Svara

    Bra ämne du skriver om

      • Klaraseptember 24, 2016 kl. 14:50
        Författare
      • Svara

      Tack!

    • Athenenovember 3, 2016 kl. 21:12
    • Svara

    Minns en vetenskaplig studie jag läste där regelbunden motion var mer effektiv än antidepressiva läkemedel vid depression

    1. Ja, det har jag läst också. Tror helt säkert att det stämmer!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.