I måndags öppnade Camilla Läckberg sin klinik för kvinnovård, Hedda Care. Den är namngiven som en hyllning till Hedda Andersson. Hon var en av de första kvinnliga läkarna i Sverige som startade en mottagning för kvinnor. Hedda Andersson var väldigt engagerad i sjukvård för fattiga, vilket är tvärtemot vad Hedda Care är.
Det är nämligen en klinik som inte är landstingsansluten, och därmed kostar ett läkarbesök upp till 2 500 kronor, och ett förnyelse av recept kostar 500 kronor. Den ligger i fashionabla lokaler på finaste Östermalm i Stockholm. Det är alltså antagligen inte många som tror på att det ligger något annat än vinstsyfte bakom satsningen.
Det är fullkomligt självklart att det behövs en satsning på kvinnovård, eftersom det inte är prioriterat. Många saker finns faktiskt inte inom landstinget. Det finns till exempel inte ett jäkla dugg för mig som har en sällsynt variant av en relativt ovanlig sjukdom. Och när man är i min sits så är man van vid att pröjsa upp till 5 000 kronor varje månad för vård och medicin.
Men vi betalar hög skatt i Sverige, och den här kliniken erbjuder inte något nytt. De påstår att det till exempel inte finns klimakterieutredningar inom landstinget, men det går visst att få hos till exempel gynekolog.
Stark kritik
Det är självklart inget konstigt att Camilla Läckberg och Hedda Care har mötts av stark kritik. Jag tror inte att folk har så mycket emot privata mottagningar. För varje person som väljer att gå till en privat mottagning blir ju kön till landstingets vård och trycket på landstinget lägre. Men när man marknadsför sig som något för kvinnor, i ett namn som kämpat för att ge sjukvård till de fattiga, då är det en ganska ful grej.
Det är självklart inga vanliga kvinnor som har råd att besöka Hedda Care. De själva säger att de välkomnar de som väljer att investera i sin egen hälsa. Men inte alla har råd att prioritera sin hälsa. Inte jag heller. Jag kan inte betala flera tusen kronor i månaden för den vård jag behöver med en sjukersättning på 8 000 kronor efter skatt. Det är svårt nog att betala boende och mat. Och så känner de flesta kvinnor som skulle behöva satsas på. De som behöver det som mest, får det som minst.