Fläng runt stan i dag. Började med behandling av min axel hos naprapaten, och den blev riktigt bra. Från att ha gjort ont, strålat upp i nacken och ner i armbågen till att kännas avslappnad och bara öm på 20 minuter. Jag iakttar, jag känner, jag försöker få muskelminnet att komma ihåg den behagliga känslan. Inte total smärtfrihet, för det siktar jag inte ens på, men jag tränar stenhårt på att komma ihåg exakt hur det känns i kroppen ögonblicken efter en behandling. På så vis kan man så småningom lura hjärnan att skicka och dölja vissa smärtsignaler med triggerpunkter, och få kroppen att komma ihåg hur den där behagliga känslan kändes.

Det här är ju inte något man får lära sig på varken smärtkliniker, smärtskolor eller hos den vanliga doktorn, men man gör vad man måste. Om det inte går att dämpa smärtan genom rörelser eller något jag själv gör fysiskt, så går det i alla fall att trigga minnen av hur smärtfrihet  eller en känsla av välbehag i en specifik kroppsdel eller led. Det funkar ungefär på samma sätt som hur vi kommer ihåg att det är obehagligt att borra i en tand hos tandläkaren utan bedövning, bara genom att höra ljudet av borren. Triggern. Eller hur våra hjärnor kan trigga minnen när de uppfattar en viss doft. Samma sak, det kräver bara en jävla massa träning.

Jag kommer inte ihåg hur det känns att inte ha ont hela tiden. Ibland frågar jag mig om jag någonsin, sedan jag blev tonåring, har levt en dag utan att ha ont, men trott att det är normalt. Nu är det ju så normalt det kan bli, vilket är en av anledningarna till att veckovis behandling är av avgörande betydelse för min hälsa och mitt välbefinnande. Och eftersom landstinget inte tillhandahåller något sådant, trots att behandlingen är oerhört enkel, får jag hitta nya vägar och knep för att överleva.