Så sjuk att det är löjligt

Jag är så himla sjuk. Sedan jag trappade ner en medicin för en månad sedan och slutade helt med den för 20 dagar sedan så har jag verkligen gått från sjuk till förbannat sjuk. När jag började med medicinen kände jag inte alls att den fyllde sitt egentliga syfte – att dämpa nervsmärtan av diverse diskbråck och felkopplade vajrar i kroppen, men jag sov som en stock. Det gör jag inte sedan jag slutade med den. Inte alls.

Anledningen till att jag slutade var att jag fortfarande inte kände någon direkt skillnad alls vad gällde nervsmärtan, men jag har ätit den länge. Kanske ett år. Och jag har sovit bra, men jag hade inte insett (eller kanske glömt) vilken fantastisk påverkan den har på min sömn. Nu tar jag en vanlig sömntablett, och med lite tur somnar jag inom en en halvtimme eller en timme. Men sen vaknar jag. På slaget ungefär en timme och en kvart efter att jag somnat vaknar jag och tror att jag ska dö. Feber, influensakänslan gånger tusen, värk överallt, kan inte ligga still i mer än en minut åt gången. Vrider och vänder på mig i tre-fyra timmar, sen ger jag upp och tar en sömntablett till. Efter en stund somnar jag igen och tvingas gå upp på morgonen för att ha någon slags normalitet i dygnsrytmen.

Medicin, piller, tabletter, smärtstillande

Jag har ju redan ME/CFS (kroniskt trötthetssyndrom), så det här är döden. I natt fick jag verkligen nog, som tur är ska jag till läkaren på tisdag och tänker påbörja behandlingen igen. Om han inte har något annat alternativ, men han har sagt att den är helt ofarlig och används i upp till tio gånger så höga doser mot andra diagnoser. Och jag orkar inte ha det så här ens en vecka till, då blir jag galen på riktigt.

Hade verkligen glömt hur uselt livet är utan tio sorters mediciner. I morse tog jag en hel näve av de vanliga, och jag fattar ändå inte hur jag ska fixa mat eller ens orka gå och hämta ett glas vatten. Det. Går. Inte. Tänker mula i mig så många sömntabletter och muskelavslappnande mediciner jag får varenda kväll innan det här löser sig. För jag håller på att bli tokig, på riktigt. Jag kan inte ta något mer febernedsättande eftersom jag redan käkar 4 gram paracetamol om dagen. Sjuk sjuk sjuk.Varför kunde man inte få en riktig sjukdom där man antingen vet om man kommer att bli frisk eller dö, i stället för att veta att jag har 50 år kvar med den här skiten? My god, slå mig i huvudet med en gjutjärnspanna.

Följ och dela:
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
Google+
https://argaklara.com/2016/02/sa-sjuk-att-det-ar-lojligt/
Instagram
PINTEREST

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/02/sa-sjuk-att-det-ar-lojligt/

Curry surpris

Haha, man har små nöjen när man är en sån där jävla snyltare, aka sjukpensionär – uppbär sjukersättning. I går lagade jag som vanligt maten genom att koka soppa på en spik, och jag tänkte göra en indisk curry. Lök, vitlök, ingefära, chilipulver, mald koriander, gurkmeja, spiskummin, nejlika och lite kanel, resten blev improvisation. En burk krossade tomater, en burk kokosmjölk hade varit fint men det ägde jag ingen, så den uteblev.

Däremot hade jag en påse quorn i bitar som jag fick för ett par veckor sedan, som jag tänkte försöka mig på. R har sagt att det vore bra att äta mindre kött, samtidigt som han är skeptisk mot vegetariska rätter – men mest för sakens skull eftersom de är grönsaker. Men han äter dem gärna när de är tillagade, de är ju mat. Inte för att vi äter rött kött särskilt ofta, det blir kanske köttfärs en gång i veckan. Hur som, det blev en hyfsad curry så jag slängde i några bitar quorn.

Det stod och puttrade ett tag och när det började bli dags att käka insåg jag att jag inte alls ville ha ris till. Det blev tortillabröd i stället, för det var en ganska torr curry. Men då vill man ju ha något till, så jag gjorde en liten salsa. Och hackade lite grönsaker att strössla på. Sen kom R hem, såg grytan med curry och frågade om det var quorn, eftersom han visste att det fanns i frysen. ”Nej, det är kyckling”. Det såg ju ut som kyckling.

Kyckling med ingefära och citrongräs

Sen åt vi, och det gick alldeles utmärkt. Jag gillar ju att laga mat och brukar alltid fråga vad vardagsmaten får för betyg på en skala från 1-100, och oftast ligger det mellan 70-85, men i går fick anrättningen 87 poäng. Ovanligt högt, till viss del säkert för att det var något nytt, men han gillar plockmat. Jag kunde inte hålla mig särskilt länge, efter att han hade ätit ett par tortillas sa jag att det inte var kyckling utan att det faktiskt var quorn, men då fattade han inte riktigt. Han hade trott att lök-/krydd-/tomatmixen var quornfärs, inte att bitarna skulle vara något annat än kyckling, haha! Han dissekerade en för att kolla och smaka närmare, men han tyckte fortfarande att det var gott. Ja, små nöjen. Bättre än inga nöjen.

Följ och dela:
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
Google+
https://argaklara.com/2016/02/curry-surpris/
Instagram
PINTEREST

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/02/curry-surpris/

Dags att städa

Det känns lite som om det är dags att städa om det ser ut så där när katten kommer ut från under sängen. Har inga spindlar eller någon spindelväv här, men det ligger en och annan tuss med svart päls under bord och runt benen på vitrinskåp och hyllor. Har påpekat det för R och han har lovat att åtgärda det med dammsugaren, trots att katten är min och därmed även dammtussarna.

Dammsugare, städa

Men jag kan inte. Och eftersom katten inte direkt är särskilt sugen på att ikläda sig något som suger åt sig damm för att hjälpa till att städa upp efter sig, så får jag helt enkelt ha det smutsigt tills R har tid och ork att dammsuga. Ingen har väl dött av lite päls i hörnen.

Följ och dela:
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
Google+
https://argaklara.com/2016/02/dags-att-stada/
Instagram
PINTEREST

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/02/dags-att-stada/

Sjukersättning är omöjligt

Den första tanken som ploppade upp i mitt huvud i morse när jag vaknade handlade om pengar. Jag kände mig verkligen sur och irriterad över att samhället har medvetet försatt människor som får sjukersättning i en sits där de inte har en chans att köpa mediciner och behandling, och där en hobby eller att ens ta en fika på stan med en bekant är helt uteslutet. När man blir sjukpensionär så har man redan varit sjukskriven i många år.

Eftersom det är så otroligt svårt att få sjukersättning (det som folk i allmänhet kallar att vara sjukpensionär) så har så gott som alla varit helt eller delvis borta från arbetsmarknaden under en lång tid innan man får sin sjukersättning, och man har en SGI som antingen är noll, eller väldigt, väldigt låg. Sjukersättning beräknas på den inkomst man har haft de senaste åren, och det är precis där vi blir helt jävla överkörda.

Visste ni till exempel att det är meningen att en svårt sjuk människa, som aldrig kommer att bli frisk, som aldrig kommer att få alla de behandlingar som behövs för en någorlunda vettig livskvalitet, ska överleva på så lite som 8900:- före skatt med sjukersättning på heltid? Det blir runt 6150:- efter skatt. Det ska räcka till boende, försäkring, telefon, internet, sjukvård, hjälpmedel, mediciner, mat, kläder och skor, resor med kollektivtrafiken, förbrukningsvaror, oförutsedda utgifter och alla andra slags utgifter som vem som helst har. Det. Är. Helt. Jävla. Omöjligt. Oavsett var i vårt fantastiska välfärdsland man bor, så är det omöjligt.

Självklart kan man ansöka om handikappersättning för extra utgifter man har som är direkt relaterade till sjukdomen man har, men det har visat sig vara väldigt godtyckligt och extremt svårt att få. Jag ansökte med exakt samma saker två gånger och genomgick några rättsliga instanser. Första gången blev det avslag. Andra gången blev det godkänt, men då hade jag skrivit en artikel om det i Expressen samma dag som de ringde upp mig och bad mig ansöka igen.

Överklagande, ansökan om handikappersättning, till Kammarrätten. Ritualen upprepas. Sjukersättning i Sverige är omöjligt och förnedrande.

Det är ingenting som händer 99.999% av de flesta människor som uppbär sjukersättning. Dessutom fick jag bara ersättning för en bråkdel av de extra utgifter jag haft, de 150000:- jag lagt ut hittills är borta för evigt och de 1500-2500:- man kan få per månad i handikappersättning ersätter inte ens hälften av de extra kostnader jag och många andra faktiskt har. Det är bättre än inget, men det är ändå bara en tidsfråga innan man går i personlig konkurs och tvingas till brott för att kunna leva. För tro mig, man får inte mycket hjälp av landstinget.

Sen finns det bostadstillägg, vilket man kan ansöka om när man har sjukersättning. Man kan få upp till 93% av bostadskostnaden, 4650:- om man är ensamstående eller 2325:- om man är sambo. Jag tror inte att jag känner en enda människa som har så låg boendekostnad, men även om man bara betalade 4650:- i månaden för en bostad så har man ändå bara knappt 6000:- som ska räcka till allt det där jag räknade upp tidigare. Det Är. Fortfarande. Helt. Jävla. Omöjligt. Dessutom räcker det typ att sambon ska äga en bil eller att man bor i en bostadsrätt som han äger för att Försäkringskassan ska säga att ”ni har så stora tillgångar så det är hans skyldighet att försörja dig”. Va…?

Om vi inte ens har gemensam ekonomi, hur sjutton kan en myndighet omyndigförklara människor med sjukersättning på ett sånt sätt? Som ett exempel, ska verkligen en människa som får ut 25000 kronor efter skatt tvingas betala det mesta av boendekostnaden och dessutom några tusen för sambons vård och mediciner, när de inte har gemensam ekonomi? Varför förstöra ytterligare en människas liv och ekonomi?

Dessutom finns det en potentiellt riktigt jävla usel situation i det här som politiker, feminister eller folk i allmänhet aldrig någonsin tar upp. Den person som har sjukersättning, oftast en kvinna, är helt och hållet utlämnad till sambons goda vilja att betala tusentals kronor i månaden för sjukpensionärens fortsatta existens. Eller i vissa fall, sambons elaka och förnedrande krav för att sjukpensionären ska få bo kvar. Go figure. Det är rent ut vidrigt att samhället skapar sådana situationer, som är potentiellt farliga.

Jag har självklart inget bostadstillägg eftersom min sambo har ett jobb. Men anta att han skulle sparka ut mig i dag. Jag kan inte bara sova hos någon en vecka eller två, jag måste ha min specialsäng och det är inte riktigt så att jag kan bära med mig den själv. Jag kan inte få en handikappanpassad hyresrätt på en dag, eller ens alls på egen hand med min inkomst. Även om det var jag som ägde bostadsrätten själv och det var han som flyttade ut, så skulle jag inte kunna betala avgiften, och skulle jag vara berättigad till bostadstillägg om jag ägde en bostadsrätt i Stockholm? Väldigt tveksamt. Om jag ändå skulle få det, så skulle det säkert dröja mer än 10 arbetsdagar innan jag hade pengarna på kontot.

Det här är bara pengar, man slipper i alla fall betala för boende och vård när man sitter i fängelse. För det är ungefär samma sak som att ha sjukersättning och aldrig ha råd att betala för sig, inte ens för den vård och de mediciner man behöver. Sen verkar det även som om vårt fantastiska samhälle inte tycker att människor med sjukersättning förtjänar att ha en meningsfull vardag eller fritid heller. För hur tusan har de tänkt att vi ska kunna träffa en kompis och fika? Eller ens åka till stan för att fika? Att skaffa en hobby? Att följa med på ett museum eller en konsert? Att ha råd att träna på gym eller i simhall? Helt omöjligt. Vi kanske inte förtjänar sådan lyx.

Det är inte Försäkringskassan som är så här omänskliga. De bestämmer inte hur fattiga vi ska vara, de bara administrerar vårt öde. Men varför i helvete är det ingen politiker som bryr sig om att det är på det här viset? Varför hör man aldrig ett enda ord om vår situation? Hur kan samhället sätta oss i en sådan potentiellt farlig och framförallt helt ovärdig situation, och ingen bryr sig? Tidningarna i dag skriver om vilken hastighet i vilken någon har lyckats slå iväg en tennisboll, och om en semla som kostar 995 kronor. Jag är bara en person och jag skriker så starkt jag kan, men fler måste hjälpa till. För i helvete.

Följ och dela:
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
Google+
https://argaklara.com/2016/02/sjukersattning-ar-omojligt/
Instagram
PINTEREST

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/02/sjukersattning-ar-omojligt/

Pajat näsan också…

Ok, inte bara hål i nacken, nu även hål på näsan. Inte de två hålen som alla människor har, utan ett strax till vänster om näsryggen. Har inte en jäkla aning om hur det kom dit, men jag vaknade med det så jag antar att jag har rivit mig själv. Det är ju inte på långa vägar lika stort som såret i nacken, men det lyser rött mitt i ansiktet på mig. Kul. Det är i alla fall inte infekterat och så länge jag inte blöter ner näsan eller river upp det igen så kanske det läker innan Alla hjärtans dag.

Jag har inte så mycket emot näsan i vanliga fall innan den fick ett klarrött sår, den är åtminstone ganska smal och rak. Ganska intetsägande, inte i vägen. Men att ha en röd stor grej lysande mitt i ansiktet i ett par veckor känns ju inte så himla kul, och det har redan gått upp i kanterna och börjat blöda ett par gånger i går. Kommer väl hända några gånger till innan det läkt så pass mycket att det inte går sönder titt som tätt. Varför kan foundation och concealer aldrig se bra ut på ett sår? Det suger.

Concealer och foundation funkar inte så bra på sår. Senaste såret är på näsan.

Följ och dela:
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
Google+
https://argaklara.com/2016/02/pajat-nasan-ocksa/
Instagram
PINTEREST

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/02/pajat-nasan-ocksa/

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE