Jag såg en tiggare med en riktigt fet guldring på fingret, en av de största guldsmycken jag någonsin sett. En annan hade käften full av guldtänder. Jag har minsann inte råd med varken guld eller tandläkarbesök, men man verkar tjäna riktigt bra på tiggeri. Annars skulle ju ingen utsätta sig för det. Älskaren R ifrågasatte en påtänd tjej med Canada Goose-jacka och Diesel-jeans för några månader sedan, när hon tiggde.
Hur tänker folk när de ger pengar direkt till en människa sådär? Jag kan absolut ge något att äta, eller kläder jag inte behöver. Men pengar? Aldrig i livet. Pengarna kommer till större nytta om de skänks till stadsmissionen eller någon annan organisation, och då går de garanterat inte till nästa rus, släkten i utlandet eller ligaledaren som kör Ferrari. Men så länge folk ger pengar, så kommer folk att tigga, precis så enkelt är det. Och jag är inte ett dugg omänsklig eller känslokall.
När min försörjning tar slut (om jag inte har fått jobb alltså) ska jag sätta mig i rullstolen på Drottninggatan och skriva ett par rader om min situation på en brun kartongbit. Sen ska jag hålla fram en söndermosad pappersmugg för kaffe, och vänta in storkovan. Det funkar ju tydligen. Förhoppningsvis mindre bra efter att folk har läst det här, men ändå.
2 kommentarer
Bra affärsidé! Jag kanske joinar dig, jag ser ju lite illa så jag blir väl snart blind.
Ja, vad kul! Vi kan sitta på varsin sida av gatan och tävla om vem som får mest pengar. Sen går vi och käkar trerätters på Gyldene Freden eller nåt. 😀