Helt plötsligt, mitt i krisen, finns det stora pengar till krispaket för företag.  Men inte till alla. Enskilda näringsidkare hamnar helt och hållet mellan stolarna. Staten har avsatt 500 miljoner till kulturbranschen. Till musiker, skådespelare, filmskapare, författare, scenkonstnärer; alla de som gör livet lite roligare att leva.

Om vi fokuserar på min bransch, musik, så är det så här. Konstnärsnämnden kan bevilja bidrag till de som ansöker, enligt dessa kriterier:

“Projektbidrag kan du söka för ett avgränsat experiment- eller utvecklingsarbete. Projektet ska ha ett tydligt formulerat mål, vara tidsbegränsat och ha en budget. Du kan till exempel söka bidrag för att i projektform arbeta med att skapa ny musik, pröva nya arbetssätt eller utveckla nya tekniker. Projekt som innebär samarbete med andra komponister och musiker eller andra kollegor prioriteras, men det är också möjligt att söka stöd för projekt som inte har en given samarbetspartner.”

Alltså, alla de med gigekonomi (arbete utan garanterade timmar) som hankar sig fram genom att vara ute och spela, de som kompar mer kända artister och inte riktigt har stöd av egna fans, de som turnerar, de vi ser och älskar, de som är ute och spelar varje helg, de är lämnade helt utanför.

Ingen inkomst, ingen buffert

Helt plötsligt bara försvann deras inkomst. Borta, puts väck. Kom ihåg att det här inte är en bransch där man har någon stor buffert. Det är många, kanske de allra flesta, som lever från gage till gage och inte har möjlighet att spara pengar till oförutsedda utgifter.

Om man har ett aktiebolag kan man permittera sig själv och få bidrag. Hur stor andel musiker och andra i kulturbranschen i Sverige har aktiebolag? Jag vet inte säkert, men jag kan inte tänka mig att det är mer än någon procent. De flesta har en enskild firma.

För att få a-kassa måste man lägga sin enskilda firma som vilande. Visst finns det en möjlighet att göra det och ändå kunna fakturera som privatperson. Det är dyrare, men det är inte poängen. Man ska man inte behöva göra det. Och även om man gör det, är man garanterad a-kassa? Nej. Stödet måste inkludera alla som behöver det – inte bara vissa företag eller vissa grenar inom kulturen.

Reservplan?

Samtidigt är det så vårt sociala skyddsnät har sett ut i många år. Det verkar vara många som inte har känt till att det är på det här viset, och det finns de som har kunnat förbereda sig som inte har gjort det. Särskilt bland den lilla andel musiker som faktiskt har fasta anställningar och tillhör den “finkultur” som faktiskt kan få bidrag.

Jag har alltid haft i bakhuvudet att “Det kan komma en dag helt plötsligt när folk slutar betala pengar för att höra dig spela, så du måste ha en reservplan“. Alla musiker vet att det är på det viset, men det är svårt att förbereda sig när man aldrig kan lägga undan pengar. Planer ska dessutom realiseras, och det är inte alltid möjligt. Särskilt inte mitt i pågående pandemi. De allra flesta som livnär sig som musiker har i dagsläget en katastrofal sits som måste lösas.

Vissa i kulturbranschen har snabbt anpassat sig till en ny verklighet och börjat ge konserter utomhus eller online. Men det fungerar bara så länge de som ser konserterna faktiskt betalar för att se det. Jag tror inte att det är så många som har streamingkanaler de kan slå mynt av – i alla fall inte än.

Generellt skulle jag säga att musiker är mer driftiga än många andra yrkesgrupper. Men om de inte redan har kunnat pengafiera olika kanaler är det nästan omöjligt att lyckas nu, när alla försöker göra det samtidigt.

Trasiga skyddsnät

Visst, det är många som börjar klaga först när de råkar ut för orättvisor själva, eller när de inser att Sveriges skyddsnät faktiskt inte är så jäkla tätt som de kanske trodde. Det är faktiskt många som har skrikit högt om just detta ämne i många år, men det är sällan jag har sett kulturbranschen göra det tidigare. Men jag är precis likadan, gällande min egen ersättning. Jag visste inte att sjukpensionärer hade det så här illa förrän jag blev en själv.

Jag förväntas överleva (inte leva för det går inte) på 8000 kronor i månaden. Det ska räcka till boende (får inte bostadsbidrag) mat och förbrukningsvaror, resor, försäkringar, vård och medicin både inom högkostnadsskyddet och sådant som inte täcks av det, telefon, pensionssparande, internet, tv, kläder och nöjen. Ja, ni fattar ju.  Min kris har inte tagit slut på tio år och jag tvivlar på att den någonsin kommer att fixas, men nog om det.

Gör något för kulturbranschen. Stöd Musikerförbundets krisfond om du kan. Den har upprättats för att försöka förhindra att folk faktiskt hamnar på gatan – vilket är en reell verklighet. Se konserter online och Swisha en hundralapp. Köp merch och skivor om det finns. Stöd de artister du gillar, men glöm inte de viktiga musiker som står bakom dem. De som inte syns. Om du inte vet hur du kan hjälpa till, fråga. Gör något.