Ingen större rullstol

Arbetsterapeuten var ju hemma hos mig i går morse, och jag tog upp de för- och nackdelar jag känt hittills. Med tanke på att jag inte vill ha någon större rullstol så bestämde jag att den får duga tills eller om jag inte kan använda den längre, men i dagsläget och med mina behov så blir det bara besvärligare ned något större. Det är ju faktiskt inte värre än att jag ställer mig upp och sträcker på benen när det behövs, för stötdämpningen har blivit bättre.

Folk glor som om de aldrig har sett något liknande när man gör det, men tror folk på riktigt att alla som sitter i rullstol gör det hela tiden? Märkligt. Vem som helst som har varit på sjukhus har väl sätt att det är det säkraste sättet för att transportera folk som är sjuka eller har ont, om man inte rullar en hel säng? Självklart finns det alltid idioter som ska kommentera också.

”Varför sitter du i rullstol, du kan ju gå…!?”
”Kolla, hon fejkar bara att hon är sjuk!”

Eller så står de bara där som fågelholkar och blänger så att man tror att ögonen ska trilla ut på dem när som helst. Puckon. Undrar hur roligt de själva skulle tycka att det var om de inte bara hade så ont eller var så sjuka att de bara kunde gå några få minuter, och dessutom bli glodda på. Brukar säga åt folk om jag hör något att det är trevligare om de talar till mig i stället för om mig, och att de får fråga om de inte förstår eller ens vet att alla sjukdomar och smärttillstånd inte syns.

Arga Klara i mask på maskerad. Om att sitta i rullstol.

Jag ser ju så normal ut det går på alla andra sätt, och kanske är det även därför det blängs och kommenteras. Hade jag haft en större och klumpigare elrullstol och dessutom en assistent, då hade det säkert varit tystare och mindre stirrande. Tur att jag inte är blyg


Missa inte...

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2015/09/ingen-storre-rullstol/

8 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

    • Petter on september 22, 2015 at 12:03
    • Svara

    Hehehe…. De flesta tittar eller blänger nog inte alls. De som gör det brukar dock inte vara direkt diskreta. Har själv märkt det en och annan gång när jag gör något folk normalt inte gör. De flesta reagerar inte alls men ett fåtal blänger som om de krupit fram under en sten eller sovit i 500 år. 😀

    Just när det gäller rullstolar är det nog det faktum att folk helt enkelt inte vet att andra än lama även kan ha ett behov av en dylik tingest ibland. Tur vi inte är blyga.

    1. Ja, tur det. En del skulle behöva någon slags kickstart för hjärnan, för hos en del människor verkar den helt förlamad ibland. 🙂

        • Petter on september 22, 2015 at 21:54
        • Svara

        Jag har ju ibland en lite udda stil och då får man ju i och för sig vara beredd på en och annan blick men de där som verkar käka glosoppa morron, middag och kväll kan bli lite påfrestande.

        Glömmer inte heller den där gången när jag skadat hornhinnan och fick gå med en lapp för ögat. Det drar till tydligen till sig nyfikna blickar. Undrar ibland om dessa människor stirrar på allt som skiljer sig från deras värld/stil. 😀

        1. Ja, allt man inte ser så ofta verkar vara värt att stirra på. De måste ju vara medvetna om att de stirrar, tycker man…

  1. Helt sjukt!

    1. Folk är inte helt riktiga i huvudet ibland 🙁

    • Leona on september 24, 2015 at 03:49
    • Svara

    Att ens sjukdom inte syns är både himmel och helvete…. Himmel för att man åtminstone inte blir stirrad på precis hela tiden (bortsett från de blickar man alltid drar till sig när man valt att inte se ut som man ”borde” till det yttre) och helvete därför att det – i mitt fall i alla fall – är stört omöjligt att få folk att fatta hur dålig man är. Blir inte bättre av att jag är storväxt och stark som en häst….. Visst k a n jag fortfarande bära stort och tungt (har ju oftast inget val) t.ex. men ingen ser hur fruktansvärt ont det gör, eller det faktum att jag i princip blir sängliggande i flera dagar och att det kan ta v e c k o r innan jag hämtat mig någorlunda. Och inte orkar man med att förklara och beskriva allting jämnt, heller. Så jag är fullt beredd på att få höra att någon anmält mig till f.ö.k. för fusk så fort jag visar mig ute bärandes eller flyttandes på något (som jag inte har något annat val än att göra själv). Så det är verkligen tvetydigt, det där.

    Men apropos stirrande så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta vid ett tillfälle; jag hade då (också) utvecklat en hudsjukdom (rosacea) ovanpå den vuxenacne jag alltid varit begåvad med (var i h*e fanns de goda feérna när jag föddes?? De taskiga hade visst fritt fram). Detta yttrade sig i att större delen av ansiktet var rosarött, här och där interpunkterat av blemmor samt sår efter desamma. Speciellt näsan var illa ansatt; svullen, illröd med stora sår (blemmorna går inte att få bort annat än med stark medicinering, som jag inte hade fått då). Det såg för dj***’*t ut (och det gör o n t!), men vad göra….? Jag gjorde som alltid; struntade i det och betedde mig som om jag varit helt normal. Men på en gata i sta´n kommer så en ung moder promenerandes med ett barn gåendes och ett i barnvagn. Hon får syn på mitt ansikte (jag ser att hon ser) och hon stirrar oavbrutet medan hon går, varvid huvudet vrids som på en uggla, och så plötsligt får hon tvärbromsa och väja samtidigt! Hon var faktiskt en millimeter ifrån att gå rätt in i en lyktstolpe, med barnvagn och allt! Vad säger man…..? Jag bara skakade mentalt på huvudet, gav henne en blick och gick vidare. *suck* Eftersom barn, som bekant, i huvudsak lär sig av föräldrars och andra vuxnas beteende och inte deras ord, så förstår man ju vad de barnen lärde sig i det ögonblicket….. Nåja, min lilla stadresa roade väl några ”med”människor i alla fall, och kanske rentav räckte till att fylla ut skvallret i fikarummen på några arbetsplatser runt om i staden. Och man skall väl vara glad om man lyckas roa någon – eller….?

    1. Du har helt rätt, och det är värre än att bli stirrad på. Bara för att jag var så frisk att jag var på stan i 4 timmar i helgen, betyder inte att jag orkar stå upp mer än i några minuter veckan därpå.

      Brukar alltid försöka att få prata med nya läkare i telefon innan de träffar mig, för även om jag sitter framför dem och säger hur ont jag har, så finns det en del i allas hjärnor som faktiskt går efter vad de ser. Men ja, kul om man kan roa någon…!

Kommentera!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: