Mina katter har en särskild liten tallrik. Eller snarare ett fat. Det har ett väldigt speciellt ljud, jämfört med allt annat porslin här hemma, och det används aldrig till något annat än godsaker till luddskallarna. När jag tar fram fatet kommer båda två rusandes, jamandes, kraxandes, strykandes längs benen med en viss desperation i ögonen. De är snälla som änglar, den där korta minuten, och utför alla trick och konster som små katter kan förmå sig till.
Sen blir det karnage.
Det flyger små mjuka matbitar överallt och de sprids långväga ifrån fatet. Själva matbitarna är inte så intressanta, men såsen de ligger i…! Först ska alla bitar slickas rena och puttas runt så att det verkligen inte finns någon sås kvar på andra sidan. Sedan lämnar de fatet, med och återkommer bara då och då för att ta någon bit. Annars håller de sig till torrfoder. Så här ser det ut nu, två timmar efter servering:
Synd att de inte städar efter sig. Det får ligga kvar en stund, eftersom de verkar gilla när de är lite halvtorra också…
2 kommentarer
I såna lägen är det bra att ha hund!
Då har man städpatrullen ”stand by”
Inte en smula undgår dom!
Fast det finns ju hundar(Afghanen)som också
i första hand är ute efter den goda såsen!
Vad är det i den egentligen? Det tycks ju vara
rena mirakelsåsen!
Haha, jag försöker säga att vi behöver en hund här hemma, men det går inte riktigt fram… Det vore toppen om de sålde bara såsen i separata förpackningar, det skulle helt klart bli mer prisvärt! Kattknark…