En oviss framtid

Jag var ju hos sjukgymnasten i går, och pratade om vad som kommer att hända härnäst. De har nämligen provat allt de kan, eller ägnar sig åt där nu. Olika sorters träningsprogram, manipulering, sklerosering, sprutor, operation, kortison, lumbar plexus-bedövning… Jag har en tid till läkaren i februari, då ska vi prata om eventuell medicinering med Lyrica, och då antagligen i kombination med något annat.

Jag har ju provat det förut (med tveksamt resultat) och om det inte funkar så har de inga alternativ kvar att prova. Vad gör jag då? Hur funkar det sen? Självklart blir det ett besök hos den gode husläkaren, men han var i alla fall så ärlig att han erkände att han inte var någon expert på saken.

Och vart man än kommer så börjar de om från början. Nya samtal, nya sprutor, nya träningsprogram (som jag redan ägnat mig åt i åratal), och sen har de ändå inget mer än värktabletter att erbjuda. Det suger, jag är ledsen. Fine, det kommer att vara så här dåligt resten av livet. Hur ska allt funka…?!

Mediciner, piller, smärtstillande


Missa inte...

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2012/01/en-oviss-framtid/

2 kommentarer

  1. Kära Klara!
    Förstår din oro för framtiden men vi människor är ju så funtade att vi anpassar oss efter det som livet bjuder. Tyckte själv då jag blev sjuk att framtiden såg helt meningslös ut och hur skulle jag kunna ha en värdig plats i den jag som inte var kvinna nog mer till att klara av att arbeta 100%.
    Men med hjälp av Smärtrehab i Lund så har jag förstått att även jag har ett värde och gör någon form av nytta här i livet. Var inskriven där under fem månaders tid och har haft mycket hjälp av detta.
    Finns det ingen sådan avdelning på sjukhuset där du bor? Behandlas halvlyckat med Lyrica/Panodil men försöker njuta av mina bra dagar. Förstår dig// Halvpositiva Jeanette!

      • on januari 26, 2012 at 12:03
      • Svara

      Åh, tack snälla!
      Jag har testat smärtrehab, en på halvtid i 3 månader mest inriktiktad på det kognitiva, smärthantering och att få vardagen att funka. Efter det blev det värre, och jag blev remitterad vidare dit jag är nu, har gått där i nästan 18 månader (men bara någon gång i veckan). Det har varit mer fokus på det rent fysiska och tekniska, men inget har riktigt funkat.

      Utan sjukpenning är det svårt att ta sig tid och stanna och försöka göra något åt saker och ting… Blä! Tack för pepp och stöd, fina du!

Kommentera!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: