Vårdcentralen

Jaha, nu är det alltså den femte september. Jag har väntat, väntat och väntat i drygt tio veckor på den här dagen. Det var nämligen så länge det tog för mig att få en helt vanlig jävla tid på vårdcentralen, eftersom jag inte är så eftertraktad som patient. Det här är några av de saker jag har fått höra de senaste åren, på besök på vårdcentralen. Inte samma, och det har varit några olika läkare.

”Vad vill du att jag ska göra?”
”Jag kan inte hjälpa dig.”
”Det finns barn som har cancer också.”
”Jag kan ingenting om din sjukdom.”
”Det är så ovanligt att det inte finns någon som kan hjälpa dig.”

Jaha, och? Nähä, är det mitt problem? Jag är inte läkare, jag jobbar inte inom vården, och jag har en kronisk, degenerativ sjukdom som kräver en hel del smärtlindrande behandlingar, mediciner och hjälpmedel. Det finns visst folk som kan hjälpa mig, det är bara ingen som vill ta tag i det eller lägga pengar på det.

Målsättningen med det här besöket på vårdcentralen är i alla fall ett intyg till Försäkringskassan för sjukersättning. Och om hon inte kan skriva ett i dag, för att hon inte vet tillräckligt trots att jag har skickat henne buntvis med information, så är det en sjukskrivning som gäller tills dess att hon kan skriva ett. Om hon ändå inte sätter sig in i saken tillräckligt tvingas jag byta igen, och det blir ny väntetid och nya papper som ska skickas. Allt börjar om från början, som det har gjort så många gånger redan. Jag måste lyckas beröra henne, för jag har märkt att man inte kommer någonstans med rent medicintekniskt prat. Hur sjukt är inte det?

Stetoskop, vård

Det har gått så lång tid sedan min förra tid på en vanlig vårdcentral (strax innan operationen var sista gången), så självklart har jag flera andra ärenden också. Vi måste gå igenom medicinlistan och förnya recept, och diskutera andra lösningar. Och så behöver jag en remiss till någon ortopedtekniker, och så behöver jag ett annat slags intyg också.

Undrar hur lång tid jag har, för bara att i detalj berätta hur sjukdomen påverkar mig kommer att ta åtminstone en kvart om jag får prata fritt utan att bli avbruten. Jag har väldigt låga förhoppningar, så oavsett hur trevlig min läkare på den nya vårdcentralen än må vara, så måste det hända något också. Det kan bli en glad överraskning, eller så går jag hem och gråter sen. Vad tror du?

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2013/09/vardcentralen/

Kommentera

Your email address will not be published.

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE