Om man skulle ta och prata lite om det här med Idol. Till att börja med vill jag säga, att jag är för alla former av kreativitet och hur det tar sig uttryck. Allt sådant är bra, de flesta behöver det. Men det betyder inte att jag vill höra, se eller uppleva det. En del saker ska inte lämna hemmets (eller ens duschens) fyra väggar, eller telefonbokens klottersida.

Jag tycker att föräldrar ska uppmuntra sina barns kreativitet, och det verkar ju som om de flesta gör det. Men föräldrar måste våga säga som det är till sina barn. Och det är väl allmänt känt att man inte ska berömma barn för att stötta barnets självkänsla, trösta barnet eller uppväga för något negativt man sagt tidigare. Och verkligen inte för att försöka kompensera för sitt eget dåliga samvete, eller för att försöka forma barnet.

Självklart kan man berömma barnen när de är väldigt duktiga på något, men man måste nog oftast ändå vara lite subjektiv och ta ett steg tillbaka. Om man får en teckning, så gör man barnet en björntjänst genom att säga: -”Vilken fin teckning!” – om den inte är extraordinärt fin. Säg istället: -”Tack för teckningen, jag blev verkligen glad av att du tog dig tid att rita en bild till mig!”

Att konstant berömma sina barn fast de faktiskt inte gjort något ovanligt bra leder till unga vuxna som hela tiden söker bekräftelse eller uppmärksamhet. Visst, många vuxna lever också på beröm och kanske förväxlar det med närhet eller kärlek, men så är det.

Vad vill jag säga med allt det här då? Jo. Idol. Ganska lätt att läsa av hur förhållandet mellan vissa Idol-deltagare och dess föräldrar ser ut ibland, eller hur? Jag kan för mitt liv inte förstå hur man som förälder, vän, anhörig, till och med lärare, frisör eller sophämtare, kan låta någon (som uppenbarligen inte kan sjunga) skämma ut sig så fullständigt inför hela Sverige.

Så snälla föräldrar, beröm bara era barn om de faktiskt uträttar något av vikt, inte bara för att de klär på sig, ritar en teckning eller städar sitt eget rum. Och vet du med dig att du gör det, kanske det är dags att tänka över formuleringarna. Eller läsa en bok i ämnet, det finns mycket litteratur om detta. Detta gäller även i förhållanden mellan vuxna. ”Vad duktig du är på att stryka” säger inte ett skit, medan ”Tack för att du strök mina kläder, jag uppskattar verkligen det” faktiskt betyder något. Då kanske vi slipper förnedrings-tv likt Idol om 10-15 år, och det är verkligen sjukt låg nivå på det. Tack.