Jag gick och lade mig halvtio i går, för jag var så trött, men jag somnade inte förrän sent. En helveteskväll, med andra ord. Var som en zombie hela dagen på jobbet, men när jag väl är där och har saker att göra så är det inte så farligt. När jag kom hem på eftermiddagen lade jag mig som vanligt, utan ett uns energi kvar i kroppen. Jag blir ledsen för att jag inte orkar vara trevlig mot R, och han blir osäker på om jag verkligen gillar honom.
Och det gör jag, verkligen. Han är en stabil och trygg punkt i en annars väldigt otrevlig och ensam vardag. Han gör det mesta som jag gärna undviker, på grund av smärtan. Ska försöka anstränga mig så gott det går, de här två månaderna som är kvar. Det har gått tre veckor, och jag är helt slut. Ny energi kan komma från roliga och oväntade saker ibland, så jag hoppas på det.
I dag efter jobbet ska jag till min sjukgymnast, för första gången på en månad. Jag kan ju inte påstå att jag har ägnat mig åt de förevisade övningarna lika frekvent som det är önskvärt sedan jag började jobba, och jag lär ju inte heller vara i form för att träna i dag heller. Det känns inte som om det spelar så stor roll, när just de sakerna ändå inte kommer att göra någon skillnad. Lite kondis och styrka borde räcka. Ja ja, time will tell.
