Det är lätt att komma ihåg och jämföra hur livet var tidigare år, när det är storhelg. Förra midsommaraftonen spenderade vi på ungefär samma sätt, men jag hade mindre ont. I övrigt var det mesta skrämmande (?) lika. Jag hade ganska nyligen börjat praktisera på Läkare Utan Gränser, jag hade älskaren R och katterna, bodde i samma lägenhet (som jag älskar), vi spenderade helgerna på lantstället och allt var ändå relativt okej. Jag hade dessutom fått ett riktigt jobb, som jag skulle börja på den första juli. Köpte ett par dyra byxor ett par dagar innan midsommarafton, för att fira.

Söndagen efter midsommarafton vaknade jag med akut diskbråck. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv, för det var sådan panik i smärtan. Ändå lyckades vi ta oss hem till stan, men eftersom jag ändå skulle till läkaren morgonen efter, åkte jag inte till sjukhuset den dagen. Jag låg blickstill, utan att sova en blund den natten. Sen tog det mig trekvart att kliva upp på morgonen, ytterligare en timme att klä på mig, och många tårar i taxin på väg till läkaren.

Han skickade mig till sjukhuset på en gång, och resten är historia. För er som följer bloggen, alltså. Blev av med jobbet innan jag ens hann börja, för jag låg och inväntade ryggoperation. Det visade sig att jag inte hade haft råd med de där byxorna i alla fall, och sen såg jag ut så här.

Jag har tydligen redan skithög smärttröskel (för hur lyckas man få, och gå omkring med en fraktur i korsbenet utan att veta det?), vilket är tur när man får ryggskott stup i kvarten och ändå tycker att allt gör ont som fasen. Men nästa gång, för det blir det förmodligen, åker jag inte hem först… På det stora hela är livet mycket sämre nu, men jag försöker vara glad för alla små detaljer som lyser upp vardagen. Som jordgubbar och katter.