Att inte vara inblandad

Vilken jävla skitdag. Kunde inte somna i går, låg vaken till halvfyra så jag har varit en zombie. Tidigare på kvällen hände något lustigt, blev jag indragen i en märklig konversation online där en kille kände sig förolämpad över något som en annan kille hade sagt, men han skällde på mig över det i stället för att prata med personen som hade gjort så att han kände sig förolämpad. Ehh, va? Jag fattade ingenting, jag var inte ens inblandad.

Det där med att ta ut sin ilska på någon helt annan än den person som är problemet är tyvärr alltför vanligt. Hur ofta blir inte de stackars kassörskorna i butiker skällda på för att priset i det centrala datasystemet inte stämmer med vad ett tryckeri har tryckt i reklambladet?  Den som sitter i kassan är inte ens inblandad. Hur fasen någon kan få för sig att skälla på en oskyldig tredjepart egentligen? Har man det så jobbigt i livet att man är arg på allt och alla? Hur kan en människa tycka att de har rätten att försöka trycka ner och förminska människor? Anser de att de är guden alla ska lyda, och snällt acceptera att bli utskälld utan anledning?

Märkligt. Det är svårt att tycka synd om människor som alltid beter sig så, eller folk som alltid anklagar andra för att ha gjort fel när de själva inte ens har fullföljt sin del av saken i fråga. Jag blir bara sur när det händer, och jag säger alltid ifrån om jag ser någon göra det i en affär. Ingen ska behöva acceptera sånt, faktiskt. För mig är det inget problem, men jag vet många som skulle gå under av en sådan dumhet. Det minsta man kan göra är att göra om och göra rätt.

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/01/att-inte-vara-inblandad/

Die hard

Jag tycker inte om ”Die Hard”-filmerna. Den första var väl kul när man såg den allra första gången 1988 eller 1989, för då var man inte så gammal. Väldigt spännande då, meh tydligen fortfarande väldigt populära eftersom originalet har fått fyra uppföljare: ”Die Hard 2” (1990), ”Die Hard – Hämningslöst” (1995), ”Die Hard 4.0” (2007) och ”A Good Day to Die Hard” (2013). Tydligen ska det komma en ”Die Hardest” någon gång också. Men eftersom de har visats åtminstone en gång om året sedan dess, så har jag tröttnat på Hans Gruber och diverse andra terrorister. Det enda jag skrattar åt i sammanhanget nu är filmens tyska titel – ”Stirb Langsam”. Och om man råkar få höra en dubbad version när man är utomlands.

Film, popcorn, läsk och 3D-glasögon

Bruce Willis är väl inte direkt någon av mina favoritskådisar heller, men det är nog snarare på grund av hans roller och filmerna han är med i, än bristen på förmåga att gestalta en karaktär. ”The Expendables” och ”G. I. Joe” – nej tack. Däremot har han ju varit med i ett par riktigt bra rullar där allt inte handlar om att han håller i en pistol och gormar, ”Pulp Fiction” och ”Lucky Number Slevin”. Karln hade ju inte fått medverka i över 60 filmer om han inte hade någon sorts talang, men valet av karaktärer tilltalar mig inte.

Apropå döden och något hårt (trots att titeln egentligen antyder att det är svårt att döda någon); häromnatten drömde jag att min katt var död när jag kom hem en dag, och han hade stelnat. Han låg ihoprullad till en liten boll, som han brukar göra när han sussar, och så hade likstelheten trätt in med full kraft. Jag minns att jag av någon anledning försökte räta ut honom (?) men det gick inte. Som tur var så var han alldeles varm och mjuk när jag vaknade. Hoppas att han stirb langsam också.

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/01/die-hard/

Tarantino och dåliga ortoser

Redan onsdag, jag fattar inte hur det här har gått till. Det var ju nyss helg, och jag och R var på bio. Just ja, jag har ju glömt berätta om det! Vi gick och såg en film av Quentin Tarantino, hans åttonde film, ”The Hateful Eight”. Om man har sett hans andra filmer så vet man ungefär vad man kan vänta sig, och precis så var den. Jag gillade den, men det måste ha varit väldigt billigt att spela in den! Det var riktigt långa scener, och väldigt bra skådisar. Som vanligt i Tarantino-rullar. Ungefär samma sorters karaktärer som i andra filmer av Tarantino också, och gillar man dem så gillar man ”The Hateful Eight”. Helt klart sevärd, men lite lång.

Det var meningen att jag skulle gå och prova ut ett par nya handledsortoser i helgen också, men vi kom iväg så sent att de hade stängt när vi kom fram. Blargh. Ska gå dit i dag i stället och se vad de har att erbjuda. De jag köpte sist, från Catell, har varit riktigt usla. De passade bra och hade rätt stöd, men efter ett par veckor började de repa upp sig, efter bara en tvätt slutade kardborrebanden funka ordentligt. En handtvätt. De kostade en femhundring styck, som såna där stöd brukar göra. Nu går de knappt att knäppa ordentligt, och trådarna som repar upp sig fastnar i kardborren och de blir bara sämre, efter sisådär tre månader – och jag har inte ens använt dem varje dag. Så här såg de ut när de var nya. Inte längre.

Handledsortoser från Catell. Såg The Hateful Eight av Tarantino.

Nej, det blir helt klart en annan sort den här gången. De förra var av ett annat märke och höll i mer än ett år, men de var också bra slitna när de var slut. Att det ska vara så jäkla dålig kvalitet på grejerna, Catell är ändå ett företag som levererar till arbetsterapeuter i landsting så man kan tycka att prylarna borde funka i vardagen. Tydligen inte, uppenbarligen måste jag räkna med ett par tusen spänn om ortoser bara till händerna om året. Kul.

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/01/tarantino-och-daliga-ortoser/

Att bli vad man vill

Man har egentligen en ganska bra chans att bli vad man vill här i Sverige, så länge man är hyfsat frisk, jobbar hårt och har mål. Det är viktigt att ha mål, även om de är små så hjälper de en på traven. Ändå är det så sjukt många som inte utnyttjar det fantastiska systemet med gratis utbildning, och inte utbildar sig till någonting alls. Så jäkla dumt. Visst, vilken tonåring är inte skoltrött någon gång, men att inte tänka längre än någon månad framöver när det gäller sitt liv och sin framtid är riktigt puckat. Och att inte få hjälpen av sina föräldrar med att sätta upp mål är dåligt.

Även om man är 40 eller år går det ju alldeles utmärkt att utbilda sig till vad man vill, eller påbörja en helt ny inriktning i sitt yrkesliv. Problemet då är ju att man oftast har en familj att försörja, och det kan vara svårt att leva på bara studiebidrag eller studielån. Men har man stöd i form av en partner, så kan man kanske ändå bli vad man vill. Med hårt jobb, mål och drömmar.

Drömmar är viktigt. Fråga vilken unge som helst så vet de vad de vill bli när de blir stora. Visserligen är en del saker inte helt lätta att åstadkomma, eller ens realistiska, men de har drömmar. Frågar man en skoltrött tonåring så har de helt och hållet tappat mål och drömmar, och har ingen aning om ens vad de har lust att göra.

Man måste uppmuntra människor att fundera över sina mål och drömmar, annars kan man aldrig hjälpa dem att nå dit. För man kan faktiskt bli vad man vill, så länge man vet vad man vill. Och det känns inte som lika hårt jobb när man jobbar mot en dröm. Vad jag ska bli när jag blir stor? Tja, agitator känns bra. Pensionärslivet är lite trist.

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/01/att-bli-vad-man-vill/

Bra stol

Det är viktigt att sitta bra. Helst stå, såklart, men har man som de flesta in varken råd med eller plats för ett vettigt ergonomiskt höj- och sänkbart skrivbord när man bor i en liten lägenhet i Stockholm. De allra flesta bryr väl sig inte om att sitta på röven en hel dag, men för mig gör det riktigt jävla ont att sitta ner på en vanlig stol för köket eller kontoret. En stund går bra, men aldrig, aldrig någonsin mer än en timme i sträck – och då är det att tänja på gränserna.

Ska jag sitta på en sån stol drar jag helst upp benen så de är dubbelvikta under mig, och jag liksom sitter på hälarna. Då avlastas ryggraden lite i alla fall, men det fungerar bara tills fötterna somnar (det brukar gå ganska fort), eller tills det gör ont i knäna. Att sitta vid köksbordet är värst, det är stenhårda stolar och lite för låga för bordet.

Stol

Då får jag dra upp ett ben så att ena foten vilar på stolens sits, tills jag kan sitta på den igen. Ibland får jag kramp och sendrag, så jag far runt som en iller på stolen, men sitter jag på det viset så går det i alla fall bra en stund. Och det funkar inte särskilt länge när man är ute på en restaurang eller ett café, för hur ofta bryr sig de om att ha en stol man kan sitta i länge? De vill ju ha hög ruljans. Andra saker går mycket bättre att sitta i, och att gå gör nästan alltid mer ont än att sitta.

Ergonomi är bra. Fler borde tänka på det. Visst, de flesta av er har inte EDS och kanske aldrig kommer att hamna i min sits (höhö), men kom ihåg att tänka på era stackars ryggar. Stå upp när ni kan!

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/01/bra-stol/

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE