Jag följer en av Sveriges mest kända smärtläkare på Twitter, Björn Bragée. Han brukar posta nyheter och forskningsresultat kring saker som har med smärta att göra, och jag försöker alltid att lära mig så mycket jag bara kan. En nyhet som fångade min uppmärksamhet var den att en tioårig uppföljning av 214 svenska patienter med kronisk smärta visar att KBT, kognitiv beteendeterapi, inte ger någon effekt. Öh, nej, det visste jag redan, men skönt att få det svart på vitt.
Jag gick på ett ryggrehab på Nacka sjukhus förut, i landstingets regi. Det var det värsta jävla möget jag har varit med om i hela mitt liv. Det var ett tremånadersprogram i grupp som i stort sett handlade om hur man skulle bli bättre på att hantera sin smärta. Vi fick bland annat gå en kurs i KBT och lära oss att man kanske inte kunde göra saker på samma sätt som man alltid gjort. Öhh…? Ursäkta, men jag är inte utvecklingsstörd. Har man ont och bryr sig om sig själv så gör man allt man kan, och tar reda på och gör så mycket man kan för att göra tillvaron bättre själv.
Trodde jag, i alla fall, för folk satt där som fågelholkar utan att ha gjort några förändringar i sitt liv. Dessutom pratade all personal långsamt, övertydligt och försiktigt, som om man vore dum i huvudet. Vid något tillfälle försökte de lära oss om kommunikation, men jag antar att de inte själva visste att man pratar ungefär likadant med någon man tycker synd om, som någon som inte förstår. Människor gör så. Samma tonläge, samma försiktighet och tydlighet. Jag har aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv, som de där tre månaderna.
Vid första gruppterapin (KBT) fick alla presentera sig och sina problem, sen föreslog psykologen att alla skulle ta med fika varsin gång. Det var alltså efter att drygt hälften av gruppen sagt att de var utförsäkrade, och inte hade en enda krona i inkomst. Jag sa ifrån, för folk satt och skruvade på sig. Jag var så arg att jag grät när jag gick därifrån. Alla träningstillfällen gick åt till att sjukgymnasterna inte vågade säga ifrån när någon tog upp sina egna problem, i stället för att göra det vi skulle. Hur kul är det att komma dit för sin egen skull, och tvingas lyssna på någon idiot som inte kan hålla käften i stället?
Den enda som faktiskt lyssnade på vad jag sa var läkaren, och han skickade mig vidare till det rehab där jag är nu. De är rakt på sak, säger som det är och behandlar mig som en tänkande människa. Förutom allt klappande på axlar och gulligull i samband med undersökningar och annat som gör ont, men så gör tydligen vårdpersonal. Helt okej, det är ändå stiliga karlar som jobbar där. Och jag slipper allt dravel gällande KBT och smärta.
