Nu är det bara en knapp vecka kvar till nästa besök hos vårdcentralen. Inte för att jag fattar hur vi ska hinna det, men det är tänkt att jag ska få ett läkarutlåtande till min ansökan om att ha R som assistent enligt LSS, lagen om stöd och service. Han lägger redan ungefär 15 timmar i veckan på det, utöver det som alla människor vanligtvis gör när de bor själva. Plus restiden. Eftersom han dessutom måste betala så mycket för min vård så känns det inte sjysst att han ska behöva arbeta mer än heltid för att få nöjet att göra det.

En del kanske tänker att det är skönare att ha någon som man inte bor med som sin assistent, men för mig känns det inte alls bekvämt. Inte för honom heller. Dessutom vill jag inte ha någon för mig okänd människa här hemma i onödan, och eftersom mitt hjälpbehov varierar så mycket från dag till dag så skulle det nog funka ganska dåligt ändå.

-Jo, jag får inte upp dörren till kylen, kan du komma hem hit och hjälpa mig fixa lunch?
-Jag får på mig strumporna i dag så jag behöver inte hjälp just nu.

Det går ju knappt att schemalägga sånt, och det är ju de sakerna som verkligen spelar roll. Jag ska inte behöva gå upp klockan sex när R åker till jobbet för att vara säker på att jag får på mig kläder och kan komma iväg till behandling. Det måste få finnas tillräckligt med tid för att fixa så att jag kan käka, de dagar händerna är för dåliga.

Min läkare på vårdcentralen ville att jag förberedde en lista med punkter att ta upp så att det skulle gå fortare med läkarintyget för att ansöka om assistans enligt LSS, men det är ju inte mitt jobb. Alls. Ändå är jag tvungen. Det finns inte tillräckligt med tid för mig hos primärvården för att jag ska hinna med att både förnya recept och få ett intyg, när saker som en snabb undersökning av något är helt utesluten. Vem ersätter mig för det jobbet? Ingen. Paragraf 2 i Hälso- och sjukvårdslagen bryts varenda jävla månad i mitt fall, och jag är så less. Det är dagens jobb.