Snart kommer dagen D. Dagen då jag inte längre får jobba kvar, eftersom jag har varit på arbetsplatsen så länge att LAS träder in. Lagen om anställningsskydd. Den suger sjävklart, och det blir andra gången i mitt liv jag blir av med jobbet för att arbetsgivaren inte kan erbjuda en tillsvidareanställning. Trots att jag är väldigt bra på det jag gör, och trots att det funnits behov av arbetskraften. I alla fall första gången – så fort jag försvann tog de in en ny, billigare timanställd som gjorde precis samma saker som jag gjort.
Jag får jobba i maj (förutom de två veckor jag har semester), och två veckor in i juni, men sen är det stopp. De kan inte garantera att de kommer att ha jobb till mig, när alla de ordinarie är där 100% (vilket de inte är nu). Jag har full förståelse för det och känner mig inte särskilt upprörd eller arg för det. Jag har ju känt till att det skulle bli så här ganska länge nu. Jag är inte bitter eller så, jag har ju ett funktionshinder som gör att jag inte klarar vad som helst.
Det är klart att det är väldigt sorgligt ändå. Det sociala är så viktigt för mig, och jag älskar mitt jobb. Mina kollegor är fantastiska, och jag kan inte tänka mig någon annan tjänst eller arbetsplats som är mer anpassad för mitt funktionshinder. Tack och lov får jag ju sjukersättning på 75% från och med nästa månad, så jag kommer ha råd att bo och äta ändå, men vad är chanserna att någon annan, förutom Samhall, vill ha någon som jag? Visst, jag har en IQ på över 130, jag är driven och effektiv, och jag klarar av de flesta uppgifter som läggs framför mig, men samtidigt kan jag bara jobba 25%, uppdelat på två dagar i veckan.
Om jag går till Arbetsförmedlingen kommer jag förr eller senare bli offer för kurser med usla upphandlingar, arbetsträning eller praktik på ställen jag inte vill vara på eller som inte passar, och chefer som utnyttjar dylik arbetskraft. Det har jag ingen lust med. Jag tror att jag skiter i det, och förlitar mig på att R jobbar extra någon gång så att jag har råd att göra något roligt ibland, eller att jag får frilansjobb. Så ja, det är med sorg i hjärtat jag kommer att sluta mitt jobb i juni. Jag ser fram emot att gå dit varje dag, men samtidigt ska det bli skönt för kroppen med lite vila. Om det finns någon som vill anställa någon som jag, let me know…
Nya kommentarer