
För mycket egentligen, men vad gör det. Om jag ska leva måste jag ju ha kul under tiden. Har hittat nya vänner och bekanta, och gjort mig av med några gamla. En pandemi är ett ganska bra verktyg för att skilja agnarna från vetet.
Är väldigt tacksam över att jag har fått hjälp med en replokal där jag kan vara ett par gånger i veckan, så jag kan spela mer. Grannar plus saxofon är en dålig kombo. Ryggen är inte överlycklig över att jag bär grejerna dit ett par gånger i veckan, det är ett par stationer bort. Men rockstjärnorna som har lokalen ska byta till en som är ganska mycket närmare mig snart, och jag tänkte hänga med så länge det går.
Har inte mycket att bära egentligen, en sax och en påse med småprylar, men jag känner mig en centimeter kortare varje gång. Men vad gör väl det. Man måste ju leva också.