Har man öppnat nyheter eller sociala medier i dag eller i går har man säkert sett något om Josefin Nilsson. Hon avled den 29 februari 2016, och familjen skrev i ett pressmeddelande att det var till följd av ”ett förstorat hjärta, mycket dåliga värden, en plågad kropp i kombination med smärtstillande, receptutskriven medicin vars styrka och verkan hon missbedömde under en längre tid”.

Anledningen till folkstormen är att den ”offentliga personen” som misshandlat henne av någon outgrundlig anledning fortfarande arbetar kvar på Dramaten. Att han inte togs upp i hela me too-rörelsen är ett under.

Vem misshandlade Josefin Nilsson?

Det är ingen hemlighet att det var Örjan Ramberg. Han och Josefin blev ihop 1994, och i Josefins självbiografi beskriver hon delar av misshandeln och terrorn. Han är 71 år idag, och är fortfarande en avskydd del av etablissemanget bland de kvinnliga medarbetarna – men han får jobba kvar.

I dag lever han ihop med Ewa Fröling. Hon och flera kvinnor i hans liv har vittnat om både psykisk och fysisk misshandel, bland annat den tidigare sambon Lena Olin. Detta är dock inte något han blivit dömd för, eftersom Josefin var den första som faktiskt stod upp för sig själv och sa ifrån, i tingsrätten 1997.

Hur kommer det sig att sådana typer får jobba kvar inom konstnärliga yrken? De är inte så mycket bättre rent konstnärligt än andra. Det finns många skådespelare och musiker som gör ett i stort sett lika bra jobb, men som inte misshandlar eller våldtar kvinnor. Jag skulle vilja veta hur det låter på personalkontoret på dessa två arbetsplatser när cheferna rättfärdigar att anställa, eller låta dömda brottslingar jobba kvar på högst åtråvärda positioner.

”Jamen det han gjorde är inte så farligt.”

”Han är ju så duktig.”

”Han gör säkert inte om det.”

Hade det varit en man anställd på en förskola hade det inte varit något snack om saken. Tack och hej, kom aldrig mer tillbaka. Visst, cheferna kanske anser att de sköter sig på arbetstid och inte kan döma dem för vad de gör på sin fritid, men så är verkligen inte fallet här.

Dramaten och Konserthuset tillåter brott mot kvinnor

Det här är alltså anledningen till att jag inte har gått på Dramaten sedan jag fick nys om det, för åratal sedan. Men jag måste också tillägga att av samma anledning går jag inte på Kungliga Filharmonikernas konserter i Konserthuset i Stockholm, eftersom en av deras solister och orkestermedlemmar är dömd för våldtäkt. Don Juan på Musikhögskolan handlar om honom, och andra likadana kräk i samma kulturella maktposition.

Jag blir jävligt förbannad för att branschen jag är i, tillåter människor att göra så här mot andra människor utan att det blir några följder. Folk överlever inte alltid sådan misshandel, även om det inte är övergreppet i sig som är den dödande handen.

Josefins familj nämnde medicinen som anledning till Josefins död. Där håller jag inte alls med,  för den medicin som dödade Josefin är något som får mig och tusentals andra att kunna komma ur sängen eller att överhuvudtaget kunna leva. Den är vad som gör att vi orkar med. Jag har också genomgått flera stora ryggoperationer, och ibland har det känts som om sjukhuset är mitt andra hem. Men jag tror på mig själv, det är skillnaden.

Har du blivit utsatt av någon i kultur- eller musikbranschen? Tala om det för alla inblandade. Stöd inte Dramaten, Konserthuset eller vilket etablissemang det nu är som tillåter det. Be cheferna om en offentlig förklaring till varför de anställer män som är dömda för brott mot kvinnor.