För några dagar sedan berättade jag lite mer om min ena katt Morris, och att han sprungit bort en gång. Vilken grej. Det var på min födelsedag. Den stora 40-årsdagen, som skulle firas i timmarna tolv med nära och kära, folk jag träffar ofta och vänner jag inte sett på tjugo år.

Morris var ungefär 9 månader gammal, och hade aldrig varit ute. Det var höst när vi fick hem honom, och min födelsedag var på våren. Katterna får bara vara ute på somrarna när vi är på lantstället – aldrig hemma i stan resten av året.

Vi hade ägnat oss åt förberedelser inför festen ganska länge. I flera veckor faktiskt. Älskaren R fyllde också 40 inom ett par månader, så vi hade gemensam fest. Dagen jag fyllde år var en lördag, och det var alltså då vi skulle ha fest.

Present från R

Efter frukosten stack R ut en sväng. När han kom tillbaka mötte jag honom i hallen. Han hade med sig en stor blombukett och så fick jag en present. Det var en grej jag verkligen, verkligen hade önskat mig, och faktiskt även nästan det enda jag önskade mig. Och jag blev så glad att jag typ hoppade upp och ner (om jag hade kunnat). Jag fick ett fallskärmshopp!

Satte oss i soffan ett tag, sen var det dags att börja göra i ordning inför festen och fixa till oss själva. Då upptäckte vi att det var en stund sedan vi såg Morris, vilket var konstigt. Vi letade överallt, men han var inte inne. Vi insåg att han måste ha smitit ut i trapphuset när R kom hem med blommorna, och ingen av oss märkte det. Ut i trapphuset och leta, under alla trappor och bakom alla hörn. Upp på vinden. Ingen katt. Hjärtat sjönk som en sten.

Det kunde bara betyda att någon måste ha släppt ut honom. På med kläder, ut och ropa. Leta i alla buskar, kolla under alla bilar, bakom alla hus och mellan alla skrymslen. Ingen katt. Han är ju grårandig, och det här var i april när allt ute var grått och beigt. Han skulle ha smält in exakt överallt, och det var helt omöjligt att se något i tjocka buskage.

Både jag och R blev fick panik. Morris första gång ute, på det där sättet, i stan – inte bra. Medan vi gick runt området och ropade på honom träffade vi en kvinna som bor i samma hus som hade sett honom. När hon var på väg ut ur sin lägenhet hade Morris smitit in till henne, in under sängen, skraj som tusan. Hon hade burit ut honom och släppt ut honom utomhus…

Hejdå Morris!

Jahapp. Det var sista gången vi såg honom. Vi var övertygade båda två, och tänkte nästan ställa in festen vi jobbat så hårt med. Jag gick in och skrev ut små affischer om en bortsprungen katt medan R var ute och letade och ropade. Han satte upp dem, och vi letade i nån timme till. Men det var omöjligt att se eller höra något. Mycket folk i rörelse och en del trafik också.

Vi bestämde oss för att köra på som planerat. Vi kunde inte göra ett dugg åt situationen, och vi skulle inte hitta honom om vi inte hittat honom hittills. Folk kom från långväga. Den enda chansen var om Morris skulle komma fram på kvällen när det blivit mörkt och tyst. Såsom katter ofta gör.

Själva festen då?

Festen var hur kul som helst, men med ett sting av oro hela tiden. Alla var himla gulliga och många av gästerna gick ut och ropade och letade i omgångar då och då. Runt midnatt var det en av gästerna som ropade att hon såg en liten katt gå in under en av bilarna som stod parkerade framför porten, så jag och R kutade ut.

Det var han, och han var livrädd. Han kände ju igen oss, men var som paralyserad. R fick klättra in under bilen och dra fram honom. När jag fick honom i famnen kände jag att han skakade, men när vi kom in genom porten började han slappna av och vi fällde båda några tårar av lättnad. Sedan kunde festen fortsätta på riktigt – som den borde ha varit från början. Slutet gott.