Det här med pengar är en evig fråga när man är sjuk, eller som i mitt fall är sjukpensionär. Jag har så länge varit beroende av R för att ha råd att göra något roligt ibland, men det är ju ingen höjdare när man i övrigt är en så självständig person. Nu är det mycket bättre, så jag känner inte samma stress över det där längre. Dessutom har jag i stort sett allt jag behöver vad gäller hjälpmedel och hemanpassning, så det är inga sådana stora utgifter kvar. Och jag har det trots allt bättre än 98% av jordens befolkning.

Det är många som tror att sjukvård i Sverige faktiskt är gratis, men det är naivt. Man får en tid hos allmänläkaren, en burk Alvedon och en helt värdelös KBT-kurs, resten får man bekosta själv. Jag har lagt ned tiotusentals kronor genom åren, så att säga att man inte blir mer lycklig av pengar är något man bara har lyxen att säga om man faktiskt har tillräckligt med pengar till att börja med. Pengar är frihet. Hur kul är det att inte ha råd att träffa en vän över en kopp kaffe, eller åka och hälsa på sin familj på julen?

Alla kan hamna i en sådan situation där man plötsligt inte har pengar till boende och mat. Man behöver låna pengar, samla sina lån hos Sambla eller sälja allt man har. Man kan till exempel hamna mellan sjukpenning och sjukersättning, mellan a-kassa och inkomst, eller inte få något alls. Man kan hamna i en olycka och få en funktionsnedsättning, eller bli sjuk. Då försvinner pengarna snabbt, och man inser snabbt hur dumt det var när man sa att pengar inte spelar någon roll. Om man har ett barn vars liv hänger på den där operationen som kostar 3 miljoner i USA, vad gör man? Jo, man gör allt för att kunna betala.

Men pengar är absolut inte allt. Hälsan kommer först. Tyvärr är det ofta så att om man inte har hälsan har man inte pengar heller, eftersom man inte har någon inkomst från jobb, och en månatlig ersättning som inte ens är femsiffrig före skatt. Man anpassar sig, säljer boendet och flyttar till något litet och billigt, säljer bilen, slutar med sina hobbies för de kostar pengar. Sen står man där, helt ensam, har ingenting att göra som man tycker är kul, kan inte ta sig någonstans och har inte råd med en bussbiljett.

Så till dig som är frisk säger jag bara: Planera. Gör en budget. Ha i åtanke att livet ändras. Spara om du kan, så att du inte behöver flytta på en gång om du blir av med jobbet eller blir långvarigt sjuk. Om du känner någon som är i den sits jag varit i, bjud på kopp kaffe någon gång. Inkludera alla, även de som kräver lite planering. Någon kanske kan skjutsa personen i fråga. Inse att så gott som alla som är sjukpensionärer,

långtidssjukskrivna eller liknande, har en riktigt dålig ekonomi. Många tackar nej till inbjudningar av olika slag, eftersom budgeten för mat och nöjen ofta är tresiffrig. Det är lättare att skylla på sin hälsa i stället för att tala om att man inte har råd, även om man ibland lånar pengar för att ha råd att göra något kul någon gång. Planera.