Pratade med läkaren som behandlar min smärta om det här med operation. Vi gick igenom alla bilder från magnetröntgen, och han visade vad allting var och vad det innebar. Diskbråcken kunde jag ju se, men vad som var nerver och ryggmärg visste jag inte. I några diskar fanns det ingen vätska kvar, och på några ställen var skelettet riktigt dåligt. Förutom att jag är så fruktansvärt krokig också.

Han tyckte absolut att jag ska operera bort allt som går, även om de kommer tillbaka i framtiden och jag måste göra om det, så kan jag ju inte leva så här. Sedan är ju frågan hur man ska gå tillväga; om man ska byta ut diskarna, steloperera, eller bara reparera. Jag är som en gammal dålig bil som behöver service typ jämt.

Jag har ingenting emot att de öppnar upp mig och rensar ut lite skit, och är inte rädd för att bli opererad. Det kan ju inte bli så mycket värre, i alla fall. Förutom döden då, kanske. Blir jag förlamad så har jag i alla fall inte ont, och det är väl inget som brukar hända vid vanliga ryggoperationer ändå. Visst är läkningstiden efteråt riktigt jobbig, och med Ehlers-Danlos syndrom får man räkna med åtminstone den dubbla tiden för det.

Förra gången var det en liten operation, snittet var bara 6-7 centimeter långt, men jag hade ett öppet sår som blödde och varade till och från i ytterligare 7 veckor efter att stygnen togs bort. Sedan tog det ytterligare ett par månader innan det blev ett ärr – och det är sånt som inte borde ta mer än 4-6 veckor totalt. Helst inget man gör på vintern alltså, för kläder runt midjan var svårt.

Försäkringskassan tyckte ju att eftersom jag bara hade ett administrativt jobb kunde jag arbeta ändå, så jag fick inte sjukpenning. Mina a-kassedagar tickade på som vanligt, medan jag satt i rullstol och inte kunde göra något själv. Men operation blir det, på något sätt. Frågan är bara när och hur.