Ibland är det så himla svårt att ta sig ut på en bra långpromenad när man är ensam. Oftast håller jag mig i det direkta närområdet och går runt, runt, i stället för att gå de 500 meterna till Nackareservatet med underbara promenadvägar och vyer. Det är en trygghetsgrej. Gör det för ont har jag ingen att stödja på, ingen som kan distrahera mig, och det är för långt hem. Inte lär jag kunna få en taxi dit heller. Men jag tröttnar alldeles för fort när jag bara går runt kvarteren.
Och det är inte särskilt kul att promenera runt i bostadsområdena på dagtid. På kvällarna när det är mörkt, och folk är hemma, är det lite bättre. Då syns det in i husen i fina villaområdet, och jag brukar gå och kika på fula inredningsdetaljer, som väggord till exempel. Klappa någon random katt som stryker omkring, eller kolla på råttor som försöker vara osynliga.
Lite musik i öronen hjälper självklart, men då hör jag inte om jag är på väg att bli påkörd. En hund i ett snöre hade säkert varit bra, men jag pallar inte att stå emot ryck och drag. Katterna är skitdåliga på att gå i koppel, och talesättet ”Du kan inte lära en gammal hund sitta” är i det här fallet utbytt mot ”Du kan inte lära Klaras katter någonting överhuvudtaget”. Dags att tvinga ut mig, adjö.
