Priset på bröd

Priset på bröd, ja. Helt ofattbart högt i de svenska butikerna. Brödet som säljs är oftast inte fermenterat, och det är svårt för kroppen att bryta ner. Men det är många kalorier per krona, och det är mer klimatsmart än kött. Bröd är ett måste för de flesta människor i världen, just för att mjöl är billigt. Vetemjöl, vatten och lite salt är egentligen allt som behövs för att göra ett fantastiskt gott bröd, och vetemjöl kostar bara 5-6 kronor kilot.

Ändå går det knappt att köpa att köpa ett bröd i butik för mindre än 50 spänn kilot, det är bakat på ett sätt som inte tar tillvara på näringsämnena i vetekornet, så man har tillsatt näringsämnen i mjölet i stället för att tillvara ta de ämnen som finns där redan från början. Dessutom är det fullt med tillsatser och socker, helt i onödan.

Surdegsbröd

Folk i allmänhet tror att det vi betalar i butikerna är ett normalt pris för bröd, och köper det. Men vet ni vad? Bröd ska inte kosta så mycket. Mjukt tunnbröd kostar 70-100 spänn kilot, men bara en bråkdel när man gör det själv. Det är så enkelt att till och med jag kan göra det. Och det man betalar för är luft. Ta en vanlig limpa och kläm ihop den så mycket det går, så får ni se ungefär hur mycket mjöl det är i.

Priset på bröd har skapat politisk oro om och om igen genom historien. Franska revolutionen kan knytas till resultatet av en höjning av priset på bröd, och under den Arabiska våren var det brist på vete som ledde till uppror. Jag skulle aldrig ha råd att köpa mjukt bröd själv och äta ett par smörgåsar varje dag. Visserligen har jag svårt att göra en smörgås på grund av min sjukdom (och därmed även svårt att baka), men min sjukersättning är alldeles för låg för att ha råd att köpa något så grundläggande som bröd. Dags för uppror?

Glass med kolasås

I går kväll lyxade vi till det med glass och kolasås till dessert. Vanlig vaniljglass – i sig ganska tråkig – med hemkokt kolasås med lite salt i, blir i kombination alldeles ljuvlig.

Glass med kolasås

Jag hade inte käkat något sött på nästan två veckor, förutom frukt, så det blev nästan för mycket. Men gott. Och enkelt. Lagom till tre:

  • 1 deciliter socker (jag tog vanligt strösocker, men det funkar bra med brunt socker också)
  • 1 deciliter ljus sirap
  • 1 deciliter grädde
  • 1 tesked vaniljsocker
  • 1 nypa salt (efter smak, om man vill)

Koka upp socker, sirap och grädde under omrörning, låt kola 5-10 minuter och rör om då och då. Ta av från värmen, rör i vaniljsocker och salt och låt svalna. Försök inte att provsmaka förrän efter åtminstone en kvart efter att du tagit bort kastrullen från plattan, och även då bör du vara lite försiktig. Det där med kokande socker är inte att leka med, det har jag lärt mig en gång för alla. Många gånger…

Och häller man på såsen direkt på glassen när den har kokat färdigt så är såsen väldigt rinnig, och det blir snarare sås med sås än glass med kolasås. Inte bra, glass ska vara kall och hård, inte halvsmält och rinnig. Det där med att ta fram glassen en stund innan servering är enbart av ondo. Så det så.

En vanlig dag hos doktorn

I går var jag hos Dr. Feelgood. För tre veckor sedan när jag var där, blev jag överraskad av en pytteliten, skitsöt kattunge som dök upp i väntrummet. Den tillhörde en av de som hyr in sig i kliniken och följer med till jobbet, men sist jag var där såg jag den inte. I går hade jag tur. Dessutom var jag där ganska tidigt, så jag hade tjugo minuters full action i väntrummet, alldeles ensam med den här fluffskallen. En vanlig dag hos den gode doktorn, något som aldrig skulle hända på vårdcentralen.

Kattunge i väntrummet, en vanlig dag hos doktorn

Klart man mår lite bättre när man får busa med en sån där liten grej! Den är runt fyra månader gammal, kunde inte alls kontrollera sina impulser att jaga, och studsade runt i hela väntrummet när jag busade med den. Behandlingen var väldigt bra. Jag var inte alls lika dålig som förra veckan, så han kunde uträtta stordåd med min ryggrad. Bokstavligt talat, för han rätade ut varenda kota och jag blev rak igen. Händer det en vanlig dag hos doktorn på vårdcentralen? Nej, aldrig. Där finns det bara tid för att förnya recept.

Jag var tvungen att stanna en minut efter behandlingen och klappa den där luddbollen lite till, jag är svältfödd på kattungar. Och hundvalpar. Gick därifrån lite gladare och med betydligt mindre ont än innan – en helt vanlig dag hos Dr. Feelgood.

Årsbesked

Fick mitt årsbesked, det orangea kuvertet. Man får en liten klump i bröstet när man får det, men den brukar lätta när man tröstar sig med att det inte finns ett skit jag kan göra åt vad som står i det ändå.

Årsbesked 2016, orange kuvert

Det har ju varit en sorglig syn varje år när jag får mitt årsbesked och öppnar det, men i år var det bara löjligt. Besked för 2016, och inuti står det ju diverse ändringar fram till sista december 2015, men döm om min förvåning när jag inte ens fick en prognos för min pension. Eh? Så här stod det.

Årsbesked prognos

Du får inte någon prognos i år. Det beror på att du har beviljats sjuk- eller aktivitetsersättning eller fått den indragen eller ändrad under 2014, vilket gör att prognosen kan bli missvisande.

Ja, det stämmer ju klart och tydligt, det var ju 2014 när jag blev beviljad sjukersättning, men allt annat i foldern berör 2015. Märkligt. Inte för att jag förväntar mig att få en enda krona i pension ändå eftersom det inte kommer att finnas några pengar kvar om regeringen fortsätter på det här viset, men en liten prognos hade ju varit trevligt. En ärlig sådan, typ:

Tyvärr, det finns inga pengar kvar till dig. Du har varit sjuk hela livet och inte bidragit till välfärdssamhället.

Body butter och vardagslyx

Sådan extravagant lyx! Hade presentkort på the Body Shop, och de hade någon slags medlemsdagar med 25% rabatt och diverse nedsatta priser nu, så jag passade på. Deras krämer och body butter är något av det enda som biter på min torra hud, och köpte jag tre produkter skulle jag få en liten burk gratis. Perfa. De finns i så himla många underbara dofter att det är svårt att välja, men man går ändå inte runt och luktar som en frukt hela dagen.

Förutom den där gången jag fick en provförpackning med chokladdoft, den stank verkligen. Smörjde in händerna när jag gick och lade mig, men jag var tvungen att gå upp och tvätta av det på grund av lukten. Vidrig, jag tror inte den finns kvar längre. Hur som helst, förutom den lilla förpackningen med body butter jag fick, köpte jag två väldigt bra handkrämer. Samma sort, bara olika doft. En mango och en sheasmör. De är de bästa handkrämerna, och det är små tuber som ryms i handväskan och är lätta att öppna.

Produkter från The Body Shop, body butter, handkräm och tea tree-kräm

Sen blev det en body mist spray, en antibakteriell fuktkräm för ansiktet, en BB-cream och läppbalsam. Och eftersom jag hade 100 spänn tillgodo för att jag är medlem i kundklubben betalde jag hela 12.50:- för alltihop, så ett särskilt tack till dig som gav mig presentkortet! Lite vardagslyx – som egentligen inte borde benämnas som lyx men är det i mitt fall – piggar verkligen upp. Jäklar vad gott jag luktar!

Träna smärtfrihet

Fläng runt stan i dag. Började med behandling av min axel hos naprapaten, och den blev riktigt bra. Från att ha gjort ont, strålat upp i nacken och ner i armbågen till att kännas avslappnad och bara öm på 20 minuter. Jag iakttar, jag känner, jag försöker få muskelminnet att komma ihåg den behagliga känslan. Inte total smärtfrihet, för det siktar jag inte ens på, men jag tränar stenhårt på att komma ihåg exakt hur det känns i kroppen ögonblicken efter en behandling. På så vis kan man så småningom lura hjärnan att skicka och dölja vissa smärtsignaler med triggerpunkter, och få kroppen att komma ihåg hur den där behagliga känslan kändes.

Det här är ju inte något man får lära sig på varken smärtkliniker, smärtskolor eller hos den vanliga doktorn, men man gör vad man måste. Om det inte går att dämpa smärtan genom rörelser eller något jag själv gör fysiskt, så går det i alla fall att trigga minnen av hur smärtfrihet  eller en känsla av välbehag i en specifik kroppsdel eller led. Det funkar ungefär på samma sätt som hur vi kommer ihåg att det är obehagligt att borra i en tand hos tandläkaren utan bedövning, bara genom att höra ljudet av borren. Triggern. Eller hur våra hjärnor kan trigga minnen när de uppfattar en viss doft. Samma sak, det kräver bara en jävla massa träning.

Hjärna svartvit. Om smak och hur sinnena luras. Träna smärtfrihet med triggerpunkter.

Jag kommer inte ihåg hur det känns att inte ha ont hela tiden. Ibland frågar jag mig om jag någonsin, sedan jag blev tonåring, har levt en dag utan att ha ont, men trott att det är normalt. Nu är det ju så normalt det kan bli, vilket är en av anledningarna till att veckovis behandling är av avgörande betydelse för min hälsa och mitt välbefinnande. Och eftersom landstinget inte tillhandahåller något sådant, trots att behandlingen är oerhört enkel, får jag hitta nya vägar och knep för att överleva.

Min riktiga kalender

Apropå det jag skrev i morse om att det blev fel i kalendern när det helt plötsligt var en skottdag jag inte räknat med och att jag sällan har någon koll på vilken vecka eller vilket datum det är – det här är min egentliga kalender. Den fylls på kvällstid på söndagar eller möjligtvis på måndag morgon, och utan den skulle jag inte ha en aning om vad jag har ätit och vad jag har kvar att äta. Det som ligger i när den är full gör att det knappt går att stänga facken, och de börjar bli väldigt repiga. Spruckna på några ställen också, den har ju hängt med varenda gång jag går ut bra länge och tappats flera gånger. Det ser ut som om bilden är suddig, men egentligen är det plastlocken som är väldigt repiga och lite dimmiga.

Pillerdosett, tablettdoserare. Min kalender.

Men trots att det är den största pillerdosetten jag hittade, och som jag någonsin sett, så rymmer den bara hälften av allt jag proppar i mig dagligen. De tillskott i form av vitaminer, mineraler och dylikt som är lika viktiga som febernedsättande och antiinflammatoriska mediciner för mig, de ryms inte. Jag tar dem när jag äter, och försöker ha någon slags rutin på det, men jag glömmer ofta att ta dem ändå. De ligger ju inte i min kalender, och de är för dyra för att äta dubbelt av.

Jag tänker inte kånka runt på två såna där dosetter heller, man känner sig sjuk nog när man har en sån där stor. Det är en ritual varje vecka att fylla på den – inte en rolig sådan. På något sätt känns det ändå bra när en kartong piller är slut och jag slänger bort en, men det finns ju alltid en ny att öppna. Det blir inte färre saker i medicinskåpet för den sakens skull. Undrar om det någonsin kommer att bli färre…?

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE