Aftonbladet kör någon snyfthistoria om ett barn som opererade bort en hjärntumör 2008, och inte längre är livshotande sjuk. Familjen har inga pengar och klagar på att vårdbidraget (först 14000:-/månad, sedan 6000:-/månad) som de har fått sedan dess är för lite. Nu måste de sälja sin bostadsrätt och flytta.

Ja, man måste (tyvärr) göra vad som krävs. Om ingen av föräldrarna kan jobba så är det väl ganska självklart att man inte kan äga en bostadsrätt för att kunna få socialbidrag? Jag blir så sjukt irriterad på den riktigt dåliga journalistiken. ”Men det kan väl inte vara meningen att man ska tvingas lämna sitt hem för att man har ett sjukt barn?” Hallå, blanda inte ihop A med B, eller C heller för den delen. Mamma Pernilla: ”Förstår inte varför man ska straffas för att man har ett sjukt barn.” Öh, straffas?

Det ”sjuka” barnet (som enligt artikeln inte är livshotande sjukt, utan lider av dåligt minne samt inlärnings- och koncentrationssvårigheter) kan väl inte användas som ursäkt för att ingen av föräldrarna jobbar, eller för att få socialbidrag trots att det i reglerna står klart och tydligt att man inte kan äga en bostadsrätt för att få det?

Det finns sjuka människor som aldrig fått en krona i sjukpenning eller bidrag från Försäkringskassan, trots cancer eller operationer, och som måste jobba ändå för att klara sig. Och ja, visst är det tråkigt att de måste flytta, men de är inte ett dugg speciella. De har trots allt fått några hundra tusen kronor, och så här fyra år efteråt borde de ha löst sin situation.

Det är inte de vuxna som har varit sjuka. Jag fattar väl att det är jobbigt att vara i den sitsen (uppenbarligen), jag blir bara så stört irriterad på skittidningar som målar upp en sån här situation som katastrof och orättvisa, när den här familjen i själva verket har fått betydligt mer än många andra. Samtidigt blir jag förbannad för att jag är en av dem som Försäkringskassan tyckte skulle jobba samma dag som jag opererade ryggen, och veckorna därefter, och därför inte borde få sjukpenning. Jo, tjena.