Jag var hos min läkare på Vårdcentralen i går, vi skulle färdigställa hans intyg så att jag ska kunna ansöka om assistans. Vi påbörjade den här processen i januari, och intyget började skrivas i mars. Sedan dess har alla mina läkarbesök gått ut på att sitta där och prata om vad han skriver, och förnya recept. Inget annat har hunnits med. Arbetsterapeutens utlåtande var klart i slutet av april, och först efter det kunde han skriva ett bra intyg. Enligt läkaren skulle det vara klart så att jag skulle hinna söka innan semestern.

Det var ju lite trassel med läkare ett tag också. Min vanliga läkare gick i pension i maj, och jag visste inte om jag skulle få något intyg. Det hann ju inte klart innan han slutade. Jag listade mig hos en annan läkare och bokade en tid, och efter många veckor fick jag reda på att jag skulle få träffa min gamla pensionerade läkare igen. Han skulle tillbaka och jobba två veckor under sommaren när alla andra hade semester. Bra. Så där var jag i går, och vi skulle avsluta det där intyget. Trodde vi. Han öppnade min journal och började muttra och svära lite när han inte kunde öppna det.

Av någon jäkla anledning var det makulerat i systemet. Det gick inte att öppna och därmed inte heller redigera, kopiera eller någonting. Antagligen var det för att det gått fyra månader sedan det påbörjades och fortfarande inte var klart, men vad fasen förväntar de sig när man inte får tillräckligt med tid hos läkaren, och personalen inte har någon arbetstid då de enbart kan göra administrativa uppgifter? Så förbannat jävla surt. Det var bara för honom att börja om och skriva och försöka sammanställa uppgifterna från andra utlåtanden i kombination med arbetsterapeutens utlåtande. Ugh.

Jag fattade ju på en gång att vi inte skulle hinna med det i går, trots att jag fick en dubbel tid – en hel timme. Så jag frågade vad som skulle hända och vad jag skulle göra. Han sa att han måste få det klart den här veckan, för nästa läkare som tar över vet ju ingenting om mig eller den här utredningen, och skulle antagligen behöva börja om också. Då tar det ju en evighet. Jag hoppas att han hinner, han jobbar bara den här veckan. Och han fattar ju hur allvarligt det är, men samtidigt har jag fått vänta i evigheter på papper och saker från honom. Vi hann inte ens med att prata om några recept och medicin, men han skulle ringa en dag i veckan och så tar vi det över telefon.

Varför i helvete kan ingen bara ta något slags övergripande ansvar för landstingets usla vård, fruktansvärt dåliga tillgänglighet och se till att saker och ting som behöver göras ska bli gjorda? Ska det ta sex månader och minst lika många läkarbesök för att få ett vanligt utlåtande om mitt hälsotillstånd där anledningarna till att jag ska söka assistans står med? Nej. All annan vård, planering, behandling, medicinering och diverse annat som kan öka livskvaliteten har helt och hållet varit borta under den här tiden. Det har bara handlat om det där förbannade intyget, och det blev makulerat för att det tagit för lång tid. Tack Sverige, tackar för hjälpen.