Alltså, jag måste tjata vidare om skolan. Chefen från Arbetsförmedlingen kom i går och diskuterade alla saker som var fel. Bra. Inte för att jag tror att jag blir räddad ur situationen, men de måste få höra vad som är fel. Nu fick de höra det av 15 andra i klassen också, det var ju bra. Så vad beror den urdåliga kursen på då? Jo – offentlig upphandling. De var billigast, så vi ”offer” blir mot vår vilja satta i en hemsk situation. En timmes möte, och de skulle se till så att alla Arbetsförmedlingens krav uppfylls. Vad händer annars? Ingen vet. Vi sitter fast. Det har tydligen varit väldigt dåligt i många år, och kraven är inte fyllda ännu.
Sen jobbade alla med sina uppgifter. Alla satt och pratade, så jag hade noll arbetsro. Inte för att jag gjorde något mer än att fylla i samma sak om och om igen, men ändå. Jävligt irriterande att folk inte håller tyst. Det ska läsas högt och diskuteras med den man sitter bredvid, men jag kan inte ta mina saker och gå ut och jobba som de kan. Frågade läraren om jag kunde få lite andra saker att göra, eftersom jag redan kan det vi håller på med. Fick ett nytt häfte, satte mig ner och kikade, och det visade sig innehålla exakt samma saker.
Frågade igen om det inte vore bättre att anpassa undervisningen individuellt, eftersom vi ändå inte har föreläsningar längre. Han sa åt mig att det vore dåligt om jag hamnade för långt fram, med tanke på resten av gruppen. Men, sa jag, jag kan det här. Jag har jobbat med det här. Svaret blev att upprepning är bra, men jag bestämmer själv. Bestämmer vad själv, hur mycket jag vill fylla i? Ja. Fick alltså inget mer att göra.
Blev så jäkla arg, så jag packade ihop mina saker och åkte därifrån utan att säga något. Det var min variant av individuell anpassning till honom! Hur, på något sätt alls, kan det vara dåligt att vilja lära sig något mer eller något annat, jämfört med att sitta och vänta?! Fy fan. Åker inte dit i dag. Vill överhuvudtaget inte åka dit igen, med en sådan lärare. Dessutom går det inte att prata med honom, för han har aldrig fel.
Jag påtalade ett fel i vår lärobok (hur länge verifikationer ska sparas), för den är gammal och lagen ändrades vid årsskiftet. Han sa först att jag hade fel, sen ringde han Skatteverket och Bokföringsnämnden och frågade. Sen återkom han med en massa bortförklaringar om praxis och annat som jag inte pratade om. Jag påpekade bara att lagtexten var felaktig, men han verkar fortfarande anse att han hade rätt. Vad är det han inte förstår? Språksvårigheter finns det i och för sig, men att erkänna att man har fel handlar inte om det. Nä, fy fan.
