I går kväll tappade jag hakan när jag scrollade genom mitt Facebookflöde. Stockholms Katthem, en väldigt bra organisation som jag gärna stödjer, lade ut på en bild på en katt de hade fått in. Det stod att någon tagit hand om den och kontaktat katthemmet, eftersom katten var hemlös. Och vet ni vad? Jag känner katten! Det var ingen tvekan om att det var samma katt som vår ”kvarterskatt” hemma i stan, och det var på min gata den hade hittats. Det var väldigt lätt att känna igen den, för den har en väldigt speciell teckning i ansiktet.

Det var bara det, att den där katten inte alls är hemlös. Jag mailade dem på en gång med information om var den bor och erbjöd mig att sätta upp en lapp i den porten, för det är en underbart trevlig katt som man verkligen blir glad av. Den följer med sin ägare på promenader med hunden som bor hos dem, den hälsar på de boende och är väldigt social. En liten kattjej som är kanske 5 år, hon var kattunge på sommaren efter att jag flyttat in här, om jag inte missminner mig.

De hörde av sig i morse och sa att det var flera som hade lämnat samma information, så jag hoppas att han får tillbaka sin katt omgående. För hur i helvete kan man ta hand om en katt – som är väldigt välkänd av de boende på gatan – och lämna in den som hemlös, när man inte har en jäkla aning? Visst är katten ute mycket, ibland hela dagarna, men aldrig på nätter och aldrig när det är kallt. Den bor tvärs över gatan från mitt kök och min balkong, så jag ser den ofta.

Jäklar, vad arg jag skulle bli om någon stal min katt och rapporterade att den var hemlös. Det skulle ta hus i helvete. Det är ingen som ens har satt upp lappar här, och alla boende som gillar djur känner till den där katten. Den är ett samtalsämne. Visst kan man ha åsikter om att det inte är sjysst att släppa ut sin katt (trots att andra tycker helt tvärtom), men vad fasen? En katt som är hemlös är vanligtvis inte überkelig och älskar människor. Tur i alla fall att puckot som lämnade in den inte behöll den.