Att diskutera hen kan bli en sån där diskussion som får en typ av människor att slå sig för pannan och vrida sig i irritation för att den andra människan inte fattar, och en annan typ av människor att garva för att den första typen av människor inte fattar. Särskilt när någon påstår att hum är den maskulina varianten av hen.

Jag fattar inte varför man gör en så jäkla stor grej av att skapa nya könsneutrala ord. Följden blir ju precis tvärtom vad man försöker åstadkomma. Det finns ju redan ord i svenskan för att beskriva en människa utan att tala om vilket kön personen har (se där, personen gick alldeles utmärkt att använda i stället för hen). Vi behöver alltså inte ett nytt ord för att belysa att något är just könsneutralt.

Om man inte har ett uselt ordförråd, kanske. Men hen beskriver även ett tredje kön, en oklar könstillhörighet eller intersexualitet, så att påstå att det är neutralt är bara löjligt. Men missförstå mig icke! Självklart kallar jag en person som vill bli kallad för hen för just hen. Eller vad som helst.

Men om man verkligen funderar på flera aspekter av det blir det intressant. Bara genom att använda ordet hen blir det liksom ett stort fel eftersom man faktiskt betonar att det handlar om kön. Det är lika laddat med könstillhörighet som hon och han. Jag kan prata om människor utan tydlig könstillhörighet eller beskriva en människa som jag inte vet könet på ändå.

Och folk verkar tro att hen är något nytt påfund. Icke. Ordet föreslogs för 50 år sedan, 1966, av Rolf Dunås. Han skrev om förslaget i Upsala Nya Tidning, så det är inte ett påhitt av någon postmodern identitetspolitiker.

Och förresten, varför är det så viktigt att belysa skillnaderna med ett nytt ord, när alla ändå vet och säger att kön är irrelevant…?