De pratar lite lustigt här uppe. Mysig dialekt, och bitvis konstigt språk. Många verkar försvenska ord, trots att de inte är svåra eller ovanliga. På kinakrogarna heter wokade nudlar ”stekt spaghetti”, och jag har hört två olika personer referera till en rullator som ”stolen”. Alla avslutar allting med ”ha det så bra”, fast de säkert inte alltid menar det. Det är bara en artighetsfras. Visst, jag säger också något liknande ibland, men bara om någon ska resa bort eller så. Inte när man ses ofta, och aldrig bara i farten när jag säger hejdå.

Läsk heter ”dricka” (fast man dricker inte dricka, lika lite som man äter äta), plånbok heter ”börs”. Och allting går verkligen så mycket långsammare. Här verkar det vara okej att uppehålla kassörskan med att berätta om alla sina sjukdomar, trots att de inte känner varandra, och trots att det är tio personer i kö. Ingen tycker väl att det är okej, egentligen? Det är liksom tre minuter extra av mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka, som spenderades med att stå och ha ont bland folk som trängs i en kö.

Det var ett band som spelade på torget en dag också. Inget speciellt, det lät som något från kommunala musikskolan ungefär. Absolut inte dåligt, men inte så att man hajar till och lyssnar för att det är bra. Men mängden folk som stannade till och stod kvar och lyssnade en stund (jag satt inne på ett café och såg spektaklet – folkmassan alltså, inte bandet) var stor! I Stockholm går alla förbi, om det inte är exceptionellt bra. Jag också, mer än gärna. I och för sig hittar man gatumusiker lite överallt där, men kanske inte så ofta här. Och allt går långsammare, så man har kanske har tid. Vad vet jag, jag kanske bara inte förstår det språk de talar.