Kom att tänka på den här byggnaden i gamla Linköping, med tanke på mängden sprutor jag har avverkat i dag. Det blev bara några stycken i SI-leden, och vi märkte båda två ganska snabbt att det inte fungerande. Som väntat, med tanke på att de övriga jag fått vid tidigare tillfällen inte gjort ett dugg heller. Men nu är det avklarat i alla fall, och vi har snart testat det som går i injektionsväg där. I morgon blir det något högre upp i ryggen, för att se om problemet sitter där. Inte för att han heller trodde det, men man vet inte förrän man provar. Det kändes som jag var här, i sprutboden.

Han mätte min fottempetatur (26.5) och muttrade något om en annan injektion som kan få tillbaka värmen i fossingarna. Normal temperatur ligger tydligen mellan 30-34, men jag tyckte att de var varma. Hade suttit och svettats en timme i väntrummet i 29 graders värme innan, så fötterna kändes inte alls kalla. Men eftersom de alltid ligger och fryser så vore det ju skönt.

Nästa steg, om inte det i morgon spelar någon roll, blir samtal med ortoped och diskutredning. Något är ju uppenbarligen inte som det ska med diskarna, och det går tydligen att provocera fram exakt vad som är fel, på något sätt. Om de vill, ortopeden alltså. Det finns i alla fall mer att göra, om än inte i Umeå. Tack och lov. Men en större operation till känns inte alls lockande. Inte ett dugg.

Vi får väl se vad det blir av allt. Pratade inte så mycket om överrörligheten nu, utan snarare på om det går att lindra smärtan i situationen som den ser ut just nu. Jag kommer att få grubbla i många månader till, antar jag. Diagnoser är egentligen inte ett dugg viktigt för personen som är drabbad, så länge det går att göra något åt, eller lindra. Diagnoser är för alla runt omkring. Jag förstår inte varför så många kämpar för att få en diagnos på vad det nu än är när det gäller smärta, det gör väl lika ont eller är lika jobbigt för det?

Så länge man hittar ett sätt att lindra det (oftast träning och medicin), så är diagnosen bara ett ord och egentligen inte ett dugg relevant. Om man inte är en sån där som ”skryter” med hur ont de har och vilka problem de har. De är minsann så tuffa och duktiga, och de lider sååå mycket. Om en del av dem spenderade lika mycket tid på gymmet, som den tid de pratar om sina sjukdomar skulle de snart inte ha något att prata om. Så jäkla löjligt. God natt igen, det här suger. Jag vill inte tillbaka till sprutboden.