Jag fattar inte riktigt grejen med pulverdieter eller andra extrema lågkaloridieter, om man inte är sjukligt fet och ändå inte rör på sig. Visst kan de hjälpa till att bota symtomen, alltså själva övervikten, men det fixar ju inte grundproblemet. Man blir inte tjock på ett halvår, det tar betydligt längre tid. Dessutom tappar man inte bara fett när man kör VLCD (very low calorie diet) med mindre än 800 kcal om dagen under en längre tid, man blir av med mängder av viktiga muskler.
Det innebär att man får en lägre ämnesomsättning, eftersom muskler kräver mer energi än fett. Och jag tror knappast att man orkar köra riktigt tung styrketräning för att försöka bibehålla en del av musklerna, när man får i sig så lite energi. En av fyra som kör pulverdieter i några månader får gallsten, ibland för små för att orsaka så mycket obehag, men ändå. Det är för att man dricker för lite vatten, man måste dricka upp till fem liter om dagen för att gallan ska funka ordentligt.
Så efter avslutad kur står man där med en betydligt lägre vikt, betydligt mindre muskler och därmed mycket lägre ämnesomsättning. Man börjar käka vad man tror är normalt (i vissa fall till och med likadant som förut, som man blev tjock av), och lägger oftast på sig igen. Även om man käkar mindre än tidigare är det lätt att gå upp i vikt. Är det inte bättre att se över kosten från början, och börja röra på sig? Det kan inte vara kul att enbart käka pulvershakes som smakar papper i flera månader!
En del påstår att det är en kickstart, och att man blir inspirerad när man börjar tappa vikt. Och visst kan det vara så, det psykiska är viktigt. Men hur inspirerande är det att veta att man kommer att få jobba dubbelt så hårt när man väl börjar äta igen? Självklart finns det företag som tjänar riktigt mycket pengar på att lura folk att tro att det är en quick fix. Och nu pratar jag inte om de som är sjukligt feta, då är VLCD självklart ett bra alternativ. Jag menar normala människor med övervikt. Varför?
